Berätta inte hur det slutar!

Jag blev just påmind om hur mycket jag tycker om den första säsongen av Glee. Jag tycker så himla mycket om den första säsonen av Glee.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6gCG9QXou8E

Jag ser sällan actionfilm. Men om jag gör det vill jag ätt de är som Welcome to the Punch. Sådär mot alla odds-bra.

För den fungerar in spite of itself. Startar i ett löjligt tonläge (what's up med motorcyklarna?) och den är otroligt blå, men på något sätt kommer den undan med sitt överdrivet stiliserade foto och superstereotypa karaktärer. Dialogen är bedrövlig men de många dialoglösa partierna fantstiska. Jag hade roligt, och den höll spänning. Framför allt var scenen i containern lite av en showstopper. Mycket fint spelad. Och den på sjukhuset. Över lag fanns en underliggande respekt för döden som jag uppsakttade. Största behållningen var, lite otippat, Mark Strong. En klart värdig action-rökare.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör om en berättelse lyckas eller inte är om den vet vems historia den berättar.

Jag har funderat mycket på narrativ renhet på sistone, i allt ifrån lajv till film till Dracula-studentspex. Det är så jävla viktigt att berätta en historia, och att bara berätta en. Sedan finns det givetvis bi-karaktärer och subplots med olika tygnd, men allting måste passa in i samma universum,och i slutändan berätta samma historia.

Bland film jag nyligen sett finns exempel på tre olika nivåer av narrativ sammanhållning, My Own Private Idaho, Trance och Filth. Den tydliga röda tråden är att ju mer sammanhållet desto bättre.

Idaho är egentligen ett Frankenstein-monster till manus, det är tre vitt skilda idéer ihopkörda till en film, vilket förklarar både de märkliga Shakespeare-inslagen och den plötsliga resan till italiensk landsbygd. Egentligen är den inte särskilt bra i sig själv, men River Phoenix var en fenomenal skådespelare, som styrde upp filmens överlägset bästa scen och på egen hand gjorde den både sevärd och relevant över tid. För trots fantastisk atmosfär är det tydligt att det här spretiga manuset inte vet riktigt vilken historia det berättar.

Trance har en amazing inlednings-akt, men den snurrar in sig och tappar bort sig i sig själv fullständigt i den sista tredjedelen. Trots att den kronologiska grundhistorien inte är komplicerad i sig själv berättas den i så mänga lager av drömsekvenser och flashbacks att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Jag kan gå med på ganska mycket suyspension of disbelief, men hur hypnos och minnen fungerar blir extremt svårsmält eftersom de används på ett icke-realistiskt sätt och den interna logiken inte alltid görs klar. Det blir därför omöjligt att hänga med i alla dubbelspel och hemliga planer men framför allt blir karaktärsmotivationerna luddiga. (Till exempel förstår jag fortfarande inte varför hon gav Simon kulor till vapnet, eller varför folk blev skjutna i den scenen.) Jag förstod inte vad någon hade för agenda, men att jag borde engagera mig i det triangeldrama av katt och råtta-lekar som höll på att nystas upp, mellan tre karaktärer, där min upplevda huvudperson i slutändan var minst viktig. Och det är då de riktiga problemen kommer. Plötsligt är det oklart vems historia det här egentligen är. James McAvoys Simon presenteras så tydligt som vår protagonist, han är ensam på postern, han har voiceovern i början och långt in i fimen är han med i alla scener, men sedan skiftar fokus plötsligt och utan förvarning iväg ifrån honom. I slutändan känns det som att det borde varit hennes film, men hon kom inte in i den förren efter typ 25 min. Det är dramaturigskt mycket märkligt att okommenterat döda av sin huvudkaraktär när det är fem minuter kvar, men det är lika märkligt att inte starta filmen med henne. För man får faktiskt inte byta huvudkarakätr under berättelsens gång. Det fungerar inte så.
Filmens bästa del är de första tio minuterna, då en underbar konst-heist utförs. Den är clean, snygg och delikat, jag gillar allt med den. Om de hade gått till en helt annan terapist tror jag att jag gillat den här filmen så mycket mer, för det grundupplägg som utlovas i första akten är mycket bra, jag tror att det skulle ha hållt hela vägen in i mål.

Filth däremot är så strömlinjeformat det kan bli. Bruce är med i alla scener, fokus ligger fast på hans tillvaro och hans psyke, medans filmen rushar sig fram mot sin slutpunkt med kraften och precisionen av ett höghastighetståg. Ett mycket underhållande höghastighetståg.

Slutsatsen, håll er till sak, manusförfattare. Konsekventa karaktärer och en tematiskt väl sammanhållen berättelse och boom. Bra film kan hända.

Vad är en bra sexscen?

Och, mer förvånande, hur ovanliga är sexscener i seriösa filmer egentligen? För när jag funderade på vilka mina favoriter skulle kunna vara inser jag att jag inte minns sexscener. Även ifrån filmer som de rimligtvis borde funnits i. Kyssar minns jag marginellt fler, men även om man räknar bara förspel är de antingen ganska ovanliga i min filmkonsumtion, eller så är de helt enkelt inte särskilt minnesvärda. En topplista lyckdes jag dock snickra ihop.

1. Brokeback Mountain
Jack och Ennis, i tältet med minimal kommunikation och maximal intensitet. De matta färgerna, den stillsamma builduppen till den här ofrånkomliga punkten, motståndet, Jacks ögon, tystnaden och allt det osagda. Den dova desperationen.

2. Atonement
Kiera Knightly och James McAvoy med den gröna klänningen i biblioteket. Det är åtta år sedan jag såg den scenen, men jag minns den fortfarande. Skoningslöst passionerad.

3. Pulp Fiction
Bruce Willis och hans flickvan, småprat om kläder, förspel, flyktplaner undan brutal maffia och samlag i en sömlös mix.

En slutsats av denna lista är att den gemensamma nämnaren är att scenerna är karaktärsdrivna. Dels hur de sätts upp, men framför allt hur karaktärerna agerar i scenen säger extremt mycket om vilka de är.

Det finns också ett tydligt tema, både Brokeback och Atonement är genremässigt extremt tragiska kärleksdramer (som dessutom kom ut nästan samtidigt). Båda scenerna behandlar första gången, ett möte som seden kommer att driva resten av handlingen. Filmen står och faller alltså med att vi som publik köper de här sexscenerna. Och det gör vi, för båda karaktärerna och skådespelarna är så jävla närvarande att jag tror på hur stor den här kärleken är, och hur avgörande just de här ögonblicken är för resten av deras liv.

Pulp ficton kvalar in på listan för att den innehåller det bästa svaret på frågan "vill du att jag följer med?".

"You are not a hero. You are just a young man who were struck by lightning." - Harrison Wells The Flash Pilot

 

Spoilervarning s1 The Flash och Jessica Jones

 

Superhjältar är alltså grejen i år. Vilket är lite otippat, men inte helt tokigt. Jag har under 2016 hunnit klämma första säsongen av tre olika superhjälteserier, Agent Carter, Jessica Jones och The Flash, och trots de båda seriösare seriernas många kvaliteter och bra karaktärer är frågan om inte Flash var favoriten. Jag hade väldigt roligt med den. Men den fick mig också att lägga märke till ett tema, som förmodligen gör sig bra i superhjältegenren. Både Jessica Jones och The Flash har väldigt häftiga, enormt välspelade skurkar som har något mycket centralt gemensamt. De älskar huvudkaraktären.

 

Kilgrave älskar Jessica Jones. Wells älskar Barry Allen. Men Jessica och Barry ser dem som sina ärkefiender. Idén är helt ny för mig, och potentialen enorm.

 

Det kommer givetvis till uttryck på helt olika sätt. I Jessica Jones är egentligen hela säsongen en stor metafor för att lämna ett abusive relationship, och kärleken är av romantisk och sexuell natur, med mindcontrol-Kilgrave som en skickligt skiven förövare (makalöst gestaltad av David Tennant) och relationen är helt ensidig. Jessica hatar Kilgrave urskiljningslöst för det han utsatt henne för, och det finns inga stråk av kvardröjande affektion, men däremot finns det historia mellan dem. Tiden de spenderade tillsammans laddar deras relation, gör alla deras scener tillsammans elektriska.

   I The Flash är relationen far och son och upplägget katt och råtta-lek, där Wells är den hjälpsamma mentorn under hela (långa) säsongen. Barry avslöjar honom som sin förklädda nemisis först mot slutet, när de haft lång tid på sig att bygga upp en nära relation av vänskap och förtroende, och det är den här tvåvägsrelationen som är mest intressant. För när Barry i sista avsnittet har fångat Wells och ställer honom till svars för att ha sabbat Barrys bardom, mördat oskyldiga och nu planerar att utnyttja Barry för sin egen vinning är situationen inte bara laddad av att Wells blivit avslöjad som en skurk i deras mitt, utan för att Barry bryr sig om honom. Utan för att när han ser på Wells, som nu står upp men som i övrigt är sig så skrämmande lik, ser han någon som betyder väldigt mycket för honom, men som visade sig ha ljugit om allt.Och Wells ser på honom och säger att tiden vi har spenderat tillsammans har gjort att trots alla mina onda planer gentemot dig, som jag fortfarande tänker fullfölja btw, så ser jag nu på dig som en son. Med stolhet. Med kärlek. Och Barry flippar ur. Förstås. För när det visar sig att någon du litade på svikit dig, när det visar sig att någon har gjort dig så illa, och dessutom kommer fortsätta att göra dig illa, så får de inte älska dig.

 

"No. No! Don't you ever say that to me!" svarar Barry och det viktiga är det första nejet, det som inte är ett utrop utan att konstaterade av att nej. Här drar jag en gräns. Du får inte. Och även om jag tycker repliken är rätt, för sanningen går inte alltid att säga högt, så är det han egentligen säger "You don't get to love me. You don't get to do what you did to me and still love me."

 

Därför att kärlek förpliktigar. Det är svårare att hata en fiende som bemöter dig med kärlek. Och det är ett bättre motiv för för skurkar också. För även om hat är en stark drivkraft är kärleken, som vi alla vet, ännu starkare.

Nu utvärderade jag ju ordentligt i år, men gillade att punkta upp, så här kommer samma lista som tidigare år. Jag anar en tradition.

 

 

Sammanfattning i punkter

 

Jag såg 106 filmer, varav 77 var nya och 29 omtittningar.

Jag läste 53 böcker, varav 49 var nya och 4 omläsningar

Jag läste 28 barnböcker och 5 fristående noveller

Jag såg 24 TV-serier, varav 20 en säsong eller mer

 

Jag gick på bio 16 gånger (men såg 14 filmer)

Jag gick på scenkonst 20 gånger, varav 2 var studentspex och 2 var samma föreställning x2

Jag gick på 8 lajv, varav 3 var konvent och 2 var egen-arrangerade

Jag spelade 2 spel

 

Jag lyssnade nästan inte på musik alls

Jag lyssnade bara på 1 podcast

 

Sammanfattningsvis är jag lite låg på lyssnande, men över lag goda resultat. Bådar också gott för min 25-50-100-utmaning, jag klarade den nästan i år utan att försöka.

 

 

Fortsättning i listland, med viss reservation för att jag kanske hinner se ett par till under årets sista dagar. Bestämmer mig också efter många om och men för att inte inkludera omtittningar.

En jämförelse med förra året visar att jag sett många fler filmer i år, ca 100 st mot förra årets ca 60 st. En stor skillnad är också att jag sett mycket mer film ensam i år, drygt hälften, medan jag förra året hade sällskap under en absolut majoritet. Detta kan vara en förklaring till att jag i år har sett betydligt sämre film. Jag oscars-racade mindre, gick mindre på bio och såg många fler substanslösa komedier, det var skralt att få fram en topp tio medan jag förra året fick ansa. Förra året kom 4 av de tio in på favoritlistan, i år var det 2 av tio, med kuriositeten att bägge åren kom en in på favoritlistan, men har bleknat så mycket i efterhand att de missar års-topplistan. Det är också skillnad i auktualitet, förra året såg jag sex av tio på listan på bio, i år bara två. Förra året hade, (med undantag för Totoro, som närmast är utbytbar mot The Wind Rises, som är ny) alla kommit under de senaste två åren, i år var de flesta lite äldre.

Toppen
Det bästa ur skörden 2015 domineras något oväntat av filmer som kom ut 2013 (med genomgående ojämna år).

1. Mad Max (2015)

Jag såg den lite på slump, utan förkunskaper och utan särskilt höga förhoppningar, men gick på ett positivt buzz ifrån vänner, och herrejävlar!! Den här filmen är extra allt. Redan i inledningen kommer alla mina genreförväntningar på skam, och sedan fortsätter det så HELA FILMEN. Ingenting som jag tror kommer hända händer, utan istället roamar karaktärerna vidare mot mål lika oförutsägbara som episka. Och så det där med att det här essentially är Furiosas film. Bara så ballt. Och så är den så snygg. Och kulturen med dess rtitualer sätts upp enkelt och effektivt och allt är så coolt att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Witness this!

På andra försöket kom jag igång, och den här filmen är allt jag tycker om i Looking. De tydliga karaktärerna, närheten till kameran, den absoluta realismen, den extremt verklighetstrogna dialogen, men med en extra bonus. Här finns en sådan stor vänlighet. En sådan oerhörd värme. Alla är helt enkelt lite lite snällare här, och den connection som uppstår mellan våra huvudpersoner är överväldigande. Slutscenen är förödande fin. Verkligen en filmskapare att följa. 

Hjälp vad jag grät. Inte lite stillsamt fina tårar, utan full-on fulgrät i biosalongen och skrämde slag på den lilla killen bredvid mig. För någon som är så nostalgisk över tidens gång till att börja med, som också flyttade i den åldern och som verkligen brottas med att tillåta sig själ att vara ledsen gick den rakt in i hjärtat, det var detta en glädjekick och en terapisession. Detta är en oerhört vuxen-inriktad film, med humor baserad på abstrakta koncept och sorgen, glädjen och nödvändigheten i att växa upp.

4. Win Win (2011)
5. Memento (2000)
6. Don Jon (2013)
7.The Spectacular Now (2013)
8 Kill your Darlings (2013)
9 About time (2013)
10. In a world... (2013)
 
Botten

1. We're the Millers
Alltså, jag visste ju att den skulle vara dålig. Bara inte att den skulle vara fullt så dålig. Grundupplägget makeshift family tilltalar mig, men sedan gjordes mest bara dumma grejer.

2. The Internship
Näe, alltså Vance Vaghn. Hur fick han en karriär? Allt är plastigt, orealistiskt och fantasilöst. 

3. Phantom Halo
Tyvärr tyvärr så håller inte det här. Allt spretar åt för många håll, och försöker vara nior utan att leverera det. TBS är fortfarande fantastisk, och det finns fina stunder, men det är de som handlar om familjen. Kortfilmens fokus är helt förlorat, det skulle handlat bara om pappan, sönerna, teatern, grannflickan, saknaden, småfifflandet, extrajobben. Och sedan nått en annan upplösning.

 

Största överraskningarna

1. 3 Idiots
Ibland är det inte så tokigt att låta någon annan välja åt en. Jag trodde inte att jag gillade Bollywood, men den här hade både humor och hjärta som funkade för mig, enligt principen more is more.

2. Hugo
Årets mest oväntade gråtfilm. Jag älskar när fina människor får upprättelse. Storslaget, och med visuell skaparglädje, automaten var otrolig och hyllningen till den tidiga filmkonsten berörande. Pluspoäng för den unge Mordred, minus för en lite ojämn ton. De barnsligare sekvenserna av pajas-jagande på perrongen kändes ibland som en annan film.

3. Glasblåsarens barn
Jag visste inte att det här lilla mästerverket till svensk film existerade. Den måste varit svindyr, och håller inte hundra procent ihop logiskt, jag fattade knappt vad som hände på slutet och husan är oförklarligt obehaglig, men grundupplägget är vackert, det finns något som verkligen fungerar i det absurdistiska och sago-anslaget, och karaktärerna är magnifika. Och så är den så fasligt snygg. Vackrare svensk film har jag nog aldrig sett.

 

Stösta besvikelserna

1. The Secret Life of Walter Mitty
Lucas hade hajpat den, postern var snygg och det var tematik jag brukar gilla. Det fanns också fina scener, främst ”Groundcontrol-kareoken”, och jag gillade att de åkte till Island, men balansen mellan realism och fantasi blev aldrig riktigt rätt, så att saker som borde varit hitte-på tydligen(?) hände på riktigt, allting hade ett märkligt blått ljus och hela tonen var i slutändan rätt högtravande och skitnödig.

2. Enemy
Tobias Norström var positiv, det var Jake Gyllenhaal dubbelt upp, vilket är en favoritskådespelare i ett favoritberättargrepp, postern var återigen snygg och det var Prisoners-regissören. Delarna blev dock aldrig en väl samlad helhet, spindel-tematiken var stämningsfull men oklar, personlighetsklyvningen(?) otydlig, kronologin troligtvis upphackad(?) men jag greppade aldrig hur. Skådespelarprestationerna var helt godkända men nää, jag fick inte ut så mycket mer än förvirring och oklara skärvor. Och när den känslan i Donnie Darko förstärker upplevelsen gör den mig här mest bara irriterad.

3. The Theory of Everything
En sådan Oscars-fiskare att de helt struntade i substansen i manuset. En välspelad bio-pic som handlade om på tok för många saker, eftersom de försökte få med hela hans liv missade de helt att göra oss intresserade av hans liv. Oklart om det var kärlekshistorien eller hans person och hans snilles bidrag till världen som var poängen. Hans sjukdomsförlopp och dess inverkan på hans tillvaro var det i alla fall inte, då det behandlades väldigt hoppigt, trots att det är galet relevant som tittare. För dåligt fokus. The Film of Everything.

 

Äntligen kom jag mig för

1. How to train your dragon
Gud vad bra den var. Värd all sin hajp. Sötaste draken, coolaste plottwisten, bitterljuvaste slutstriden. Genomgående bra dialog också, med en mycket likable huvudkaraktär.

2. Rush
Också sjukt bra, värd nästan all sin hajp. Landa var ju guld. Regn och racing fantastiskt filmat. Hade önskat mig någon mer rivalitets-intimitets-scen, men det är nog mest jag och mina preferenser.

3. Garden State
Förstår verkligen varför den är en sådan indie-klassiker, och den håller ännu. Genom alla tricksiga och knasiga scener och karaktärer finns en melankolisk och äkta kärna, och en förtjänad flygplats-scen av kärlek som helande kraft. 

Under året som gått har jag sett helsäsonger (vilket är det enda som räknas) ifrån sammanlagt 20 olika serier. Eftersom jag inte ser klart sådant jag inte gillar har jag inget att sätta i bottenlistan, så den utgår.

 

 Jag såg om Firefly, och fick återigen bekräftat att ingenting, någonsin, har varit så bra som den serien var. Jag sörjer, och sörjer, och undrar om någonting någonsin kommer att bli lika bra igen. Än så länge har jag fått noll indikationer på det. Firefly var en Perfect Storm, som knappt ens hann blåsa upp. Jag lovar och svär att den serien hade varit fantastisk i säkert tre säsonger, och det känns så otroligt orättvist att vi gick miste om det. Med det sagt, den här serien har allt. Precis allt jag vill ha. Det är för jobbigt att ens skriva om allt som jag älskar i den, och Serenity-filmen som jag till slut såg är fanemig inte ens riktigt kanon. Men vad som än händer kommer vi alltid alltid att ha de här fjorton avsnitten. Och (med ett undantag, whats up med det där bal-avsnittet?) kommer de alltid att vara perfekta. You can't take the sky from me indeed.

 

Ännu en tragiskt på tok för tidig cancellation, av en serie som är stillsamt magnifik (och råkar dela skådisen för Simon med Firefly i en pyttig biroll). Jag älskar tonen och dialogen, serien är så underbart felfri och byggde långsamt upp ett universum jag verkligen ville vara i. Att inte veta hur det blir, att lämna dem mitt i historien är olidligt, särskilt eftersom säsong två nästan var starkare än den första, (framför allt Augustins karaktärs-rehab som gjorde att man kunde stå ut med honom var välbehövligt). Andrew Haigh har med denna och Weekend seglat upp som en regissör jag verkligen verkligen vill hålla ögonen på, för jag känner hans närvaro i varenda scen.

 

En serie jag vetat att jag ville se ända sedan jag såg den första promo-bilden och hörde talas om konceptet. Den var skräddarsydd för mig. Sedan såg jag piloten, och tyckte så mycket om den att jag lade hela serien på hyllan i typ tio månader. Men ingen serie talade till mig på ett existentiellt plan på samma sätt. Jag var inte överförtjust i vägen Jills story tog, men jag uppskattade var den landade, och det breda ensemble-konceptet fungerade ypperligt för mig. Patty är en av de mest intressanta antagonister jag någonsin sett, huvudrollen som jag först tolkade som trist good guy (he looks the part) visade sig ha intressanta sidor i form av ett skakigt äktenskap, en psykiskt insabil far och en kompis att skjuta hundar med som eventuellt bara fanns i hans huvud. De vita rökarna är magnifika, musiken härligt atmosfärisk, skådespelarna genomgående fantastiska, och slutavsnittet, alltså slutavsnittet är så mäktigt så det liknar ju ingenting. Det finns bilder och scener härifrån jag tror att jag kommer att minnas, de utlagda kläderna i kyrkan, tändaren som mamman sträcker sig efter i gatubrunnen och när makarna möts i kaoset och slagsmålet i slowmotion till ljudläggning i piloten, men det finns ett ögonblick som kommer att stanna med mig mer än något annat, som sammanfattar hela serien för mig. När den unga klillen skriker under vattnet. Så känns hela den här serien. Som att skrika under vatten.

 

 

Näe, hörni, förutom zombie-avsnittet och några stunder när det glimmade till här och där så var den här säsongen inget vidare va? Arya städade, Riddarkvinnan spenderade typ halva säsongen med att titta på ett torn, Jamie och Bron var totalt underwhelming som road-trip par trots att de båda varit så bra på det tidigare, ingenting i Dorn fungerade över huud taget, någon gång och jag kommer aldirg att förlåta att de sjabblade bort Sansa. Jag var så PEPP i början av säsongen, på att hon skulle vara den otippade men värdiga motståndare vid förhandlings- och middagsbord som Boltons behövde. Det fanns så många coola saker att göra med konceptet Sansa i Winterfell, och ni gjorde ingen av dem. 

 

Det fanns helt klart bra grejer, men jag undrar alltså om det inte hade räckt med fyra säsonger. För mig slutar serien i det avsnitt när de säger adjö till sina Earth Two-versioner och stänger bron mellan världarna. Men men, det var fint att få säga hänga lite till. Och dottern var välcastad.

Älskade piloten, var helt game med serien, men slutet? Näe alltså, jag tyckte det var helt onödigt att de dödade av Smurf. Det hade ju ingen och noll bäring på hur serien sedan slutade. De försökte både äta drama-kakan och ha lyckliga romans-slutkakan kvar, och det får man faktiskt inte. Sista avsnittet hade över lag en så himla märklig tonträff.

 

 

Jag bestämde mig en gång för alla att släppa de här serierna som legat och skvalpat i limbo länge.

 

Näe, det blir inget. Den är klar nu. Fördelen med antologi-formatet är att det går att bara släppa, det finns inga cliffhangers som ligger och drar utan som tittare är man helt fri att själv välja hur lång serien faktiskt är. Efter den skakiga till usla kritik säsong två har fått, och eftersom den castade Vince Vaghn(!) som jag aktivt ogillar som skådis bestämde jag mig för att för mig finns det bara en säsong av True Detective. Det var en miniserie.

 

Jag tyckte den här var ganska kul faktiskt. Gillade grundpremissen, och tyckte Harvey och Mike hade bra flyt, även om de faktiskt inte hade tillräckligt mycket scentid tillsammans. Sedan har vi Jessica (också ifrån Firefly) som var delikat svalt och alltid förödande välklädde, Louis Litt som fungerade bättre för mig än sådana karktärer generellt gör och Donna som vi ju alla är överens om är fantastisk. Hennes och Harveys relation var en lyckträff och en guldkant som de tack och lov upptäckte, investerade i och expanderade. Skalan var också nice. Men Mikes kärleksliv däremot, puh! vilken soppa av två totalt ointressanta kvinnliga karaktärer. Det fanns något svinbra i hans gamla lojalitet till sin bästis som bara fick honom i trubbel samtidigt som han var förälskad i hans flickvän, och han hade också en farmor/mormor på ett hem som var hans enda familj här i världen. Allt det var på pappret as-spännande, men slarvades bort, och skvar stod Mike med Rachel som sin enda dramatiska motpart. Och det håller inte. Sedan var veckans fall genomgående så svaga att det fick räcka efter två säsonger. Men det var två ganska underhållande sådana.

 

Gick i mål efter åtta säsonger till kritikernas hånande, och efter att ha läst på lite tänker jag att det där är nog tyvärr inte en slutdestination jag vill följa med till. Det är uppenbart att showrunners började tappa greppet om sin serie redan någonstans runt säsong tre, och vad jag fått höra går det upp och ner, men nu vet ja att jag aldrig kommer att se klart den. Så då kan jag lika gärna lägga ner den. Har hört att kvarvarande säsonger har skiftande kvalitet, men nej. Jag ser klart säsong 4, som jag fortfarande är halvvägs inne i och som är svinbra, och sedan får det vara nog.

 

Överst på listan för nästa år står följande:

 

Tips ifrån Lucas, Frida, alla listor förra året och hela Youtube. Jag lär ju älska denna artsy historia om två begåvade män som drar ner varandra i en fruktansvärd och farlig beroende-spiral på psykologiska grunder. Är så jävla pepp.

 

Tips ifrån Linnea, Anna-Karin och mig själv. Ser ut som precis den rymd-YA jag vill ha, med coola karaktärer, relationsdynamik och Battlestar Galactica möter Robinson Cruise känsla jag drömmer om i en serie. 

 

Tips ifrån mig själv. Det är Veronica Mars i zombie-version, what's not to love? Att den dessutom genomgående poppar upp i sidolistor hos kritiker känns klart lovande. 

Andra delen i denna long awaited list-triologi.

 

Det är deprimerande hur mycket färre alternativ som finns i den här kategorin, men eftersom jag just såg en serie med tidernas tjej-duo återupplivar jag formatet.En obseravtion är att majoriteten kvinnliga karaktärer är inte, även om de spenderar mycket av berättelsen tillsammans, en duo i första hand utan något annat. De är medlemmar i en grupp, eller primärt knutna till en manlig karaktär. Bechdeltestet strikes again. Med reservation för att jag varken sett mer än en enstaka sketch av Amy Pholer och Tina Fey, The Heat eller Thelma och Louise kommer här mina bästa kvinnliga duos.

Fantastisk kemi mellan grymt spännande karaktärer, som rör sig genom en värld som intresserar mig.

 

 

Mina idoler och ideal, min eviga mysfavorit och allt jag aspirerar påatt uppnå i tillvaron. Åh de är så bra.

 

 

Jag minns att jag tyckte att de var så himla smarta och coola tillsammans, just den sortens tricks och heist-taktiker som jag älskar har hjälpt dem att ta sig fram genom detta zombieapokalyptiska wasteland. Sedan hatar jag ju slutet, där dessa kapabla tjejer blir totalt dumma i huvudet och måste räddas av de manliga huvudkaraktärerna, men det är Hollywoods fel och inte deras. De äger.

'

På kulturfronten har det rört sig en hel del i år, framför allt har jag börjat läsa böcker ordentligt igen. Det är en enorm seger. Hade tappat filmer ganska mycket, men en uppryckning under vintern gjorde att jag kommit ikapp, och det har inte heller varit ett särskilt starkt år för mitt TV-serie-titande, men de har långsamt tickat in.

 

I år tänker jag också göra en snäppet mer ambitiös sammanfattning, med särskilda inlägg för mina tre huvudkategorier. Observera att både topp och bottentrion representerar mina egna favoriter, vilket inte nödvändigtvis överensstämmer med vilka jag objektivt tycker haft högst litterär kvalitet. Så without further ado startar vi med den första kategorin; Böcker.

 

Jag har en topptrio svårt präglad av melankoli. Jag inser nu att det gemensamma teamt i alla tre är sorgearbete, de handlar faktiskt allihop om karaktärer som bearbetar att en närstående gått bort. De första två har dessutom ett visst konstnärligt tema gemensamt, och är båda skriva av författare med en bakgrund som poeter. 

 

Har jag redan skrivit massor massor om. En sådan passionerad kärleksupplevelse jag hade med den här boken. Misstänker att den är min Jellicoe Road.

Den här började jag läsa redan förra året och den är min bästa random upplock i bokaffär någonsin. Jag älskar de här karaktärerna så mycket.

 

Alltså, jag vet att den inte är så himla bra skriven. Egentligen. Det är lite upprepningar, språket är lite simpelt, trådarna landar lite för snyggt tillsammans ibland, men det spelar ingen roll. Den spelar på helt rätt hjärtsträngar  hos mig, jag grät mig igenom de sista typ 50 sidorna.

 

 

Alltså, det fanns så bra idéer, ett spännande berättarperspektiv, en spännande skurk, ett överhängande hot om blod och död och ett schysst kronologiskt upplägg, och så blev det så himla lite av det. Karaktärerna är tunna, huvudrollen oengagerande och allt mynnar ut i ett men what? som sedan snabbt övergår i ett jaha, och en ointresserad axelryckning. Har stått på listan så himla länge, men var tyvärr min enda riktigt dåliga bok i år.

 

Ok, jag ljög precis, det här var min andra riktigt dåliga bok i år. Här finns också ett så sjukt bra koncept, och så är det så bedrövligt utfört. Alltså, för mig är den PROVOCERANDE dålig. Satans Dashner! Den hänger inte logiskt ihop! Han förstår bevisligen inte sin egen värld! Han skiter i sina karaktärer! Alla är inkonsekventa! Thomas suger! Åt helvete med allt! Puh! Tack och lov att Wes Ball förstår ditt universum.

 

Jag läste bara två dåliga böcker i år. Jag väljer mina titlar med omsorg.

 

 

Denna fullständigt charmerande debut av en svensk författare som skriver svensk nutid på precis det sätt jag vill läsa, och som dessutom har en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus var årets störst oväntade glädjeköp. Plockade upp den enbart baserat på titel + omslag, och kunde inte vara nöjdare. En av mina få skratta högt-böcker. Bonuspoäng också för hbtq-komponenten. Uppföljaren höll tyvärr inte riktigt samma höga klass.

 

 Denna fullständigt charmerandee debut av en amerikansk författare skriver framtid på precis det sätt jag vill läsa, med en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus. Jag anar återigen ett tema. Denna är också ett glädje-inköp baserat på titel + omslag, och befinner sig mestadels i min favoritgenre diskret sci-fi. Också extremt rolig, mitt i sitt ganska tragiska grundupplägg. Bonuspoäng för hbtq-komponenten här med. 

 

Denna charmerande debut av amerikansk författare skriver amerikansk nutid nästan som jag vill, och har en mycket söt första kärleken-historia, omgiven av en komma ut-historia med klara inslag av intensiv utpressningsrelation mellan två killar i fokus. Köpte mestadels baserat på titel + omslag (+ okej då, en goodreads rekomendation spelade också in). Den här var över lag ett härligt mysigt glädjepiller till bok, men solkades lite av totalt knäppa föräldrar och ofräsch sexual-moralism mot sluet, men fram till dess var den en delight. Också oväntat en gråtbok.

 

 

 Jag håller alla bokbloggare och boktubare ansvariga. Och till viss del också Fangirl, som kanske var i längsta laget, men som jag ändå gillade, och alla verkade så rörande överens om att Elanour & Park var Rowells mästerverk. Det var det alltså inte. Jag tyckte inte ens om den. Den var alltså inte dålig, men det var en himla lång bok att väldigt sällan gilla. Det var typ bara när de åkte buss, och iblande när de pratade och lärde känna varandra i början, + hot asians-diskussionen som jag tyckte att det blixtrade till, i övrigt störde jag mig mest bara. Alltså, alla karaktärer är så himla störande! Det är kanske 80-talets amerikanska sexualmoral som knäcker mig, men jag tyckte verkligen inte att den var särskilt romantisk. Det var mest bara tragiskt och ingen kunde bete sig som folk. (Jo juste, att han har svårt att stå för henne i skolan var fint.)

 

Det är bara att acceptera, jag hade orimliga förväntningar. Det här var alltså en genuint jättefin bok, som jag gillar typ lika mycket eller mer än alla John Green jag läst i år, men den tog mig över en månad att läsa för att jag hela första halvan aldrig kände något sug. Älskade de kursiva delarna, älskade prologen och fiffigheten i upplägget, och älskade hur hon skriver fram känslan av gemenskap. Bra guppdynamik och bra dialog all around. En oväntad styrka är också karaktären Sam, skärvan vi fick se av hans tragiska liv, som kunde varit Taylors, har estat sig fast hos mig. Men trots det. Alltså, det var det här sabla territorie-kriget. Gud, vad ointresserad jag var av territoriekriget, som dessutom hade en helt galen tonträff, eftersom det var omöjligt att förstå hur pass på riktigt det var. Det var trams alltihop, och upptog massor av boken. I en vanlig bok hade jag haft överseende, här förväntade jag mig perfektion. Och dessutom, Jonah Griggs? Nog var han bra, men alltså han sopar ju inte banan med andra romantic leads direkt. Åh Johanna L, jag önskar att jag såg vad du såg i den här.

 

Återigen skyller jag på Johanna. Den var inte dålig, men alltså, den var ju inte heller särskilt bra? För mig var den verkligen bara inget särskilt. Visst killen (Dexter) var fin, och det fanns en del filosoferande och resonerande om kärlek och relationer som var intressant, men över lag var det för lite tuggmotstånd för att vara togmotstånd, och för lite fluff för att vara fluff. Helt klart inte lika imponerad av Dessen som de flesta verkar vara.

 

Jag har läst många jättefina barnböcker i år, men ingen som var så smart, enkel, rolig och i slutändan betydelsefull som den här.

Enormt vacker rent estetiskt, precis lagom sorgligt för min smak.

För bilden av ålderstrappan och resonerandet om tid.

 

 

 

 

 

Ok, korta mål för 2016.

1. Se 25 olika TV-serier (minst en säsong).
2. Läsa 50 böcker (+ 25 barnböcker)
3. Se 100 filmer (varav 25 st är imdb toplists och 25 kommer ifrån mina Att se-listor)

 

Och hur ska detta vara genomförbart? Jo, det radikala. Ingen Youtube. Nästa år tar jag paus. Det blir ingen youtube.

Here goes nothing!