Berätta inte hur det slutar!

Jag blev just påmind om hur mycket jag tycker om den första säsongen av Glee. Jag tycker så himla mycket om den första säsonen av Glee.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6gCG9QXou8E

"You are not a hero. You are just a young man who were struck by lightning." - Harrison Wells The Flash Pilot

 

Spoilervarning s1 The Flash och Jessica Jones

 

Superhjältar är alltså grejen i år. Vilket är lite otippat, men inte helt tokigt. Jag har under 2016 hunnit klämma första säsongen av tre olika superhjälteserier, Agent Carter, Jessica Jones och The Flash, och trots de båda seriösare seriernas många kvaliteter och bra karaktärer är frågan om inte Flash var favoriten. Jag hade väldigt roligt med den. Men den fick mig också att lägga märke till ett tema, som förmodligen gör sig bra i superhjältegenren. Både Jessica Jones och The Flash har väldigt häftiga, enormt välspelade skurkar som har något mycket centralt gemensamt. De älskar huvudkaraktären.

 

Kilgrave älskar Jessica Jones. Wells älskar Barry Allen. Men Jessica och Barry ser dem som sina ärkefiender. Idén är helt ny för mig, och potentialen enorm.

 

Det kommer givetvis till uttryck på helt olika sätt. I Jessica Jones är egentligen hela säsongen en stor metafor för att lämna ett abusive relationship, och kärleken är av romantisk och sexuell natur, med mindcontrol-Kilgrave som en skickligt skiven förövare (makalöst gestaltad av David Tennant) och relationen är helt ensidig. Jessica hatar Kilgrave urskiljningslöst för det han utsatt henne för, och det finns inga stråk av kvardröjande affektion, men däremot finns det historia mellan dem. Tiden de spenderade tillsammans laddar deras relation, gör alla deras scener tillsammans elektriska.

   I The Flash är relationen far och son och upplägget katt och råtta-lek, där Wells är den hjälpsamma mentorn under hela (långa) säsongen. Barry avslöjar honom som sin förklädda nemisis först mot slutet, när de haft lång tid på sig att bygga upp en nära relation av vänskap och förtroende, och det är den här tvåvägsrelationen som är mest intressant. För när Barry i sista avsnittet har fångat Wells och ställer honom till svars för att ha sabbat Barrys bardom, mördat oskyldiga och nu planerar att utnyttja Barry för sin egen vinning är situationen inte bara laddad av att Wells blivit avslöjad som en skurk i deras mitt, utan för att Barry bryr sig om honom. Utan för att när han ser på Wells, som nu står upp men som i övrigt är sig så skrämmande lik, ser han någon som betyder väldigt mycket för honom, men som visade sig ha ljugit om allt.Och Wells ser på honom och säger att tiden vi har spenderat tillsammans har gjort att trots alla mina onda planer gentemot dig, som jag fortfarande tänker fullfölja btw, så ser jag nu på dig som en son. Med stolhet. Med kärlek. Och Barry flippar ur. Förstås. För när det visar sig att någon du litade på svikit dig, när det visar sig att någon har gjort dig så illa, och dessutom kommer fortsätta att göra dig illa, så får de inte älska dig.

 

"No. No! Don't you ever say that to me!" svarar Barry och det viktiga är det första nejet, det som inte är ett utrop utan att konstaterade av att nej. Här drar jag en gräns. Du får inte. Och även om jag tycker repliken är rätt, för sanningen går inte alltid att säga högt, så är det han egentligen säger "You don't get to love me. You don't get to do what you did to me and still love me."

 

Därför att kärlek förpliktigar. Det är svårare att hata en fiende som bemöter dig med kärlek. Och det är ett bättre motiv för för skurkar också. För även om hat är en stark drivkraft är kärleken, som vi alla vet, ännu starkare.

Under året som gått har jag sett helsäsonger (vilket är det enda som räknas) ifrån sammanlagt 20 olika serier. Eftersom jag inte ser klart sådant jag inte gillar har jag inget att sätta i bottenlistan, så den utgår.

 

 Jag såg om Firefly, och fick återigen bekräftat att ingenting, någonsin, har varit så bra som den serien var. Jag sörjer, och sörjer, och undrar om någonting någonsin kommer att bli lika bra igen. Än så länge har jag fått noll indikationer på det. Firefly var en Perfect Storm, som knappt ens hann blåsa upp. Jag lovar och svär att den serien hade varit fantastisk i säkert tre säsonger, och det känns så otroligt orättvist att vi gick miste om det. Med det sagt, den här serien har allt. Precis allt jag vill ha. Det är för jobbigt att ens skriva om allt som jag älskar i den, och Serenity-filmen som jag till slut såg är fanemig inte ens riktigt kanon. Men vad som än händer kommer vi alltid alltid att ha de här fjorton avsnitten. Och (med ett undantag, whats up med det där bal-avsnittet?) kommer de alltid att vara perfekta. You can't take the sky from me indeed.

 

Ännu en tragiskt på tok för tidig cancellation, av en serie som är stillsamt magnifik (och råkar dela skådisen för Simon med Firefly i en pyttig biroll). Jag älskar tonen och dialogen, serien är så underbart felfri och byggde långsamt upp ett universum jag verkligen ville vara i. Att inte veta hur det blir, att lämna dem mitt i historien är olidligt, särskilt eftersom säsong två nästan var starkare än den första, (framför allt Augustins karaktärs-rehab som gjorde att man kunde stå ut med honom var välbehövligt). Andrew Haigh har med denna och Weekend seglat upp som en regissör jag verkligen verkligen vill hålla ögonen på, för jag känner hans närvaro i varenda scen.

 

En serie jag vetat att jag ville se ända sedan jag såg den första promo-bilden och hörde talas om konceptet. Den var skräddarsydd för mig. Sedan såg jag piloten, och tyckte så mycket om den att jag lade hela serien på hyllan i typ tio månader. Men ingen serie talade till mig på ett existentiellt plan på samma sätt. Jag var inte överförtjust i vägen Jills story tog, men jag uppskattade var den landade, och det breda ensemble-konceptet fungerade ypperligt för mig. Patty är en av de mest intressanta antagonister jag någonsin sett, huvudrollen som jag först tolkade som trist good guy (he looks the part) visade sig ha intressanta sidor i form av ett skakigt äktenskap, en psykiskt insabil far och en kompis att skjuta hundar med som eventuellt bara fanns i hans huvud. De vita rökarna är magnifika, musiken härligt atmosfärisk, skådespelarna genomgående fantastiska, och slutavsnittet, alltså slutavsnittet är så mäktigt så det liknar ju ingenting. Det finns bilder och scener härifrån jag tror att jag kommer att minnas, de utlagda kläderna i kyrkan, tändaren som mamman sträcker sig efter i gatubrunnen och när makarna möts i kaoset och slagsmålet i slowmotion till ljudläggning i piloten, men det finns ett ögonblick som kommer att stanna med mig mer än något annat, som sammanfattar hela serien för mig. När den unga klillen skriker under vattnet. Så känns hela den här serien. Som att skrika under vatten.

 

 

Näe, hörni, förutom zombie-avsnittet och några stunder när det glimmade till här och där så var den här säsongen inget vidare va? Arya städade, Riddarkvinnan spenderade typ halva säsongen med att titta på ett torn, Jamie och Bron var totalt underwhelming som road-trip par trots att de båda varit så bra på det tidigare, ingenting i Dorn fungerade över huud taget, någon gång och jag kommer aldirg att förlåta att de sjabblade bort Sansa. Jag var så PEPP i början av säsongen, på att hon skulle vara den otippade men värdiga motståndare vid förhandlings- och middagsbord som Boltons behövde. Det fanns så många coola saker att göra med konceptet Sansa i Winterfell, och ni gjorde ingen av dem. 

 

Det fanns helt klart bra grejer, men jag undrar alltså om det inte hade räckt med fyra säsonger. För mig slutar serien i det avsnitt när de säger adjö till sina Earth Two-versioner och stänger bron mellan världarna. Men men, det var fint att få säga hänga lite till. Och dottern var välcastad.

Älskade piloten, var helt game med serien, men slutet? Näe alltså, jag tyckte det var helt onödigt att de dödade av Smurf. Det hade ju ingen och noll bäring på hur serien sedan slutade. De försökte både äta drama-kakan och ha lyckliga romans-slutkakan kvar, och det får man faktiskt inte. Sista avsnittet hade över lag en så himla märklig tonträff.

 

 

Jag bestämde mig en gång för alla att släppa de här serierna som legat och skvalpat i limbo länge.

 

Näe, det blir inget. Den är klar nu. Fördelen med antologi-formatet är att det går att bara släppa, det finns inga cliffhangers som ligger och drar utan som tittare är man helt fri att själv välja hur lång serien faktiskt är. Efter den skakiga till usla kritik säsong två har fått, och eftersom den castade Vince Vaghn(!) som jag aktivt ogillar som skådis bestämde jag mig för att för mig finns det bara en säsong av True Detective. Det var en miniserie.

 

Jag tyckte den här var ganska kul faktiskt. Gillade grundpremissen, och tyckte Harvey och Mike hade bra flyt, även om de faktiskt inte hade tillräckligt mycket scentid tillsammans. Sedan har vi Jessica (också ifrån Firefly) som var delikat svalt och alltid förödande välklädde, Louis Litt som fungerade bättre för mig än sådana karktärer generellt gör och Donna som vi ju alla är överens om är fantastisk. Hennes och Harveys relation var en lyckträff och en guldkant som de tack och lov upptäckte, investerade i och expanderade. Skalan var också nice. Men Mikes kärleksliv däremot, puh! vilken soppa av två totalt ointressanta kvinnliga karaktärer. Det fanns något svinbra i hans gamla lojalitet till sin bästis som bara fick honom i trubbel samtidigt som han var förälskad i hans flickvän, och han hade också en farmor/mormor på ett hem som var hans enda familj här i världen. Allt det var på pappret as-spännande, men slarvades bort, och skvar stod Mike med Rachel som sin enda dramatiska motpart. Och det håller inte. Sedan var veckans fall genomgående så svaga att det fick räcka efter två säsonger. Men det var två ganska underhållande sådana.

 

Gick i mål efter åtta säsonger till kritikernas hånande, och efter att ha läst på lite tänker jag att det där är nog tyvärr inte en slutdestination jag vill följa med till. Det är uppenbart att showrunners började tappa greppet om sin serie redan någonstans runt säsong tre, och vad jag fått höra går det upp och ner, men nu vet ja att jag aldrig kommer att se klart den. Så då kan jag lika gärna lägga ner den. Har hört att kvarvarande säsonger har skiftande kvalitet, men nej. Jag ser klart säsong 4, som jag fortfarande är halvvägs inne i och som är svinbra, och sedan får det vara nog.

 

Överst på listan för nästa år står följande:

 

Tips ifrån Lucas, Frida, alla listor förra året och hela Youtube. Jag lär ju älska denna artsy historia om två begåvade män som drar ner varandra i en fruktansvärd och farlig beroende-spiral på psykologiska grunder. Är så jävla pepp.

 

Tips ifrån Linnea, Anna-Karin och mig själv. Ser ut som precis den rymd-YA jag vill ha, med coola karaktärer, relationsdynamik och Battlestar Galactica möter Robinson Cruise känsla jag drömmer om i en serie. 

 

Tips ifrån mig själv. Det är Veronica Mars i zombie-version, what's not to love? Att den dessutom genomgående poppar upp i sidolistor hos kritiker känns klart lovande. 

Andra delen i denna long awaited list-triologi.

 

Det är deprimerande hur mycket färre alternativ som finns i den här kategorin, men eftersom jag just såg en serie med tidernas tjej-duo återupplivar jag formatet.En obseravtion är att majoriteten kvinnliga karaktärer är inte, även om de spenderar mycket av berättelsen tillsammans, en duo i första hand utan något annat. De är medlemmar i en grupp, eller primärt knutna till en manlig karaktär. Bechdeltestet strikes again. Med reservation för att jag varken sett mer än en enstaka sketch av Amy Pholer och Tina Fey, The Heat eller Thelma och Louise kommer här mina bästa kvinnliga duos.

Fantastisk kemi mellan grymt spännande karaktärer, som rör sig genom en värld som intresserar mig.

 

 

Mina idoler och ideal, min eviga mysfavorit och allt jag aspirerar påatt uppnå i tillvaron. Åh de är så bra.

 

 

Jag minns att jag tyckte att de var så himla smarta och coola tillsammans, just den sortens tricks och heist-taktiker som jag älskar har hjälpt dem att ta sig fram genom detta zombieapokalyptiska wasteland. Sedan hatar jag ju slutet, där dessa kapabla tjejer blir totalt dumma i huvudet och måste räddas av de manliga huvudkaraktärerna, men det är Hollywoods fel och inte deras. De äger.

'

Jag läste den brittiska ashäftigt designade utgåvan av Jandy Nelsons I'll give you the sun förra veckan. Det är en extraordinär bok, årets bästa för mig. Och jag hittar liksom ingen ton att skriva om den, för det har gått en vecka och nu när jag sitter här känner jag mig så himla distanserad ifrån den febriga jag-måste-prata-om-den-här-med-alla! känslan som gjorde att jag startade varje dag med att redogöra för Erik och Frida hur det låg till för Noah och Jude över frukostbordet, trots att de var måttligt intresserade. 

 

Ok, vi börjar här. Jag började läsa boken på tåget till Kvavhult. Jag hivade upp den, och på typ andra sidan började jag först småfnittra och sedan gapskratta, för det var en sådan bok. Det var också en bok som jag kunde förutse katastrofen fem sidor innan den hände, och när vi första gången hamnar hos Jude och hon berättar vad som hänt kände jag bara Nej, nej, nej! och sen på sidan efter blev det värre. Allt var ju så roligt och bra, och sedan blev det så HIMLA DÅLIGT och jag bara, men NEEEJE!! Mina stackars fina karaktärer!

 

För det är det, det är så fruktansvärt fina karaktärer i den här boken. Noah och Jude alltså!! Jag tänkte hela tiden att jag skulle tycka bäst om Noah, med sitt målande, sin tystnad och konstighet och sin brinnande förälskelse i grannpojken, men ju mer boken led desto mer insåg jag att jag tycker precis lika mycket om självvalt osynliga Jude 16, med lökar i fickan som i hemlighet ger skyddande örter till sin omgivning, som om Noah 13, och förmodligen mer än Noah 16. 

Och bifigurerna är otroliga. Jag är SÅ KÄR i både Oscar och Brian, alltså verkligen helt galet kär, jag följer ju huvudkaraktärernas förälskade blickar på dem och språket som målar fram dem gör dem inte bara levande utan till en dunkande puls i min kropp också. Jag vill se Oscar modella och åka motorcykel, Brian snurra sin hatt och sväva med stjärnor i väskan och jag vill se G:s skulpturer och farmors klänningar. 

 

Berättarstrukturen är fantastisk, att hela tiden i Noahs delar veta vad som komma skall är fruktansvärt effektivt, och den stora twisten är tillräckligt skuggad för att jag skulle ana den redan i Judes del innan det var dags, men den hade fortfarande impact.

 

Jag har två nitpicks, en liten och en större. Det är en aning för mycket happy ending, särskilt Brian och Noahs story hade behövt lite mera tuggmotstånd på slutet efter den helt FANTASTISKA peaken då jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och andas genom näsan därför att Noah, NEEEJ!!!. Gör inte så här, du KAN INTE göra så. Men han gjorde det. Och det finns inget sätt att komma tillbaka ifrån det (utom möjligen tre år), och det var samtidigt som jag trodde att Oscar var mycket äldre och att därför båda deras kärleksrelationer var DÖDSDÖMDA och det var så vackert och hemskt, för jag var ju precis som de SÅ KÄR i de här killarna som de nu aldrig skulle kunna få, och i Noahs fall var det HANS EGET FEL! (Jag trodde verkligen att det skulle vara Jude, det var det eller fucka med hans ansökan. och allt blev snyggare än jag trodde.) Min tes var att av bokens tre teman, NoahochJude, FamiljochFörlust och DenFörstaKärleken, skulle kärleken gå åt helvete, familjen och förlusten nå closure och Noah och Jude i slutändan stå där tillsammans, i fältet bortom rätt och fel, bortom lägnerna och hemligheterna och i alla fall ha varandra igen. Men som det stod på min bok, love is only half the story, vilket ju betyder att kärleken ändå är halva historien, och det var sjukt fint, inte tal om annat. Men ja, nästan lite för cleant på slutet, inget skav kvar alls, och det var skönt när jag läste men skulle nu i efterhand kanske önskat mig något litet.

 

Den större är att det finns ett glapp i informationstillgång. Berättelsen hade mått bättre av att utspela sig i ett mindre teknikintensivt samhälle, därför att allt finns ju på Internet! Jag var förtjust i lostconnections-grejen, men att Noah under alla dessa år bara skulle googlat Brian två gånger? För att just den delen av ploten skulle funka behövde Noah vara "the only teenager in America indifferent to social media", vilket då kändes som en schysst karaktärs-grej, men att det skulle hållit honom borta ifrån Google? Jag har liksom lite svårt att köpa att han inte skulle nät-stalkat Brian, men det kan han inte ha gjort för narrativets skull. På samma sätt är det konstigt att G och Oscar aldrig sett någon bild på dessa omtalade tvillingar, jag kan köpa att hon inte visat dem själv, men skulle ingen av dem ha kollat upp det? Skulle de kunnat låta bli? Egentligen borde Internet inte finnas i den här historien, men samtidigt borde mobiler finnas, och vår samtids syn på homosexualitet och sexualitet borde verkligen finnas, så man kan liksom inte sätta boken i 80-talet och så är det bra heller.

 

Språket är mangifikt, särskilt Noahs tavel-namn är helt underbara och jag slutade stryka under citat efter bara de första sidorna eftersom jag insåg att jag kommer att stryka under halva boken. Det sista jag måste nämna är konsten. Färg och form får liv i de här orden och får mig att vilja gå på museum och konstutsätllningar, jag ser Noahs kolteckningar och Judes sandkvinnor så tydligt i huvudet att jag inte kan fatta att de aldrig har funnits i den fysiska verkligheten. På samma sätt som jag älskar när böcker handlar om böcker känner jag i det här fallet att jag älskade hur konstverket som den här boken i den här utgåvan faktiskt är handlade om konst. Den är SÅ BRA! Läs! 

 

Hi, it's Elin again, the 25 year old Swedish girl who wrote you a (digital) letter essentially saying that she did not want to get to know you. I realize now that that must have been an odd letter to receive, there is no way to answer it for starters, but I'm still glad I sent it, if nothing else as a reference point of sorts for myself.

So I finished your book today. Sorry it took so long. And much like Matt I wanted this follow up letter to be perfect, to capture what I thought and felt over the months since I first made a brief acquaintance with Simon in September and lived with this story somewhere in the back of my mind until those last couple of days when I picked it up again, right up til this morning when I finally understood what the shock of the fall actually was. It is a great title by the way. But then I realized that if the letter has to be perfect I will never send it. And I really want to send it, because I loved this book so much, and I think you should know that.

I'm trying to pin down what it is that makes it special, but it is not so much a specific thing as it is the whole of it. I love the cover, I love the graphic design with the fonts and illustrations, which not only supports the narrative but makes it urgent, I love the ease and beauty of the language, I love the small details, like how they propped open the fire door at the memorial despite the man telling them not to because they had had problems with that before, and I love how the seriously depressing subject matter was so engaging. My English isn't up to digging into the technical aspects, but I recognize the brilliance of your narrative structure, the pacing and references, the parallel themes and layers of chronology, but I am most impressed with the balance you struck. While moving through time the suspense of the storytelling neither gave in to the sensational or the overly sentimental, and that is no small feat. I think the bottom line is this immense respect for the story and it's characters that shine through it all. (Which is not to say that other writers do not respect their stories or the people in them, but I felt it so clearly in this book.)

But more than all of that, more than anything, I really like Matt. I truly do. And I realize that you probably do too, for mostly the same reasons, so I will keep it short, but he is such a kind person. That resonated with me. The first sentence, that he is not a nice person, is wrong, he is wrong about himself and it breaks my heart but in a way he is right too. Because when he describes his snake-like illness that knows everything he does, he says this "Worse than all of that is how I have become selfish." It's a prefect sentence, a beautiful contradiction and I think it both sums him up so well and hints at who he would have been had he not gotten ill. God I like him.

Which is why it really threw me when he pointed out that the names aren't real. Of course they aren't. Matt is so vivid to me that when I read that I realized that I should have known, he wouldn't do that to the people in his life, but I didn't and I felt foolish, and kind of like apologizing to him for missing something so obvious. I don't even think it was hard for him changing the names, calling himself by this other name as he told the story of who he was, but I do think it was difficult for him changing Simon's. (I just realize now that I'm writing this that it all makes perfect sense. The girl was not called Annabelle, because that is too good of a name. You didn't give her that, Matt did. Or, well, ”Matt” did. That is wonderful.)

Which brings me here, today I actually have questions.

1.Do you have other names for the characters? As an author, did you decide the original names and then what "Matt" changed them into based on what they were?

2.Do you think Jacob is doing OK?

Before writing this I saw an interview with you, so I know what you sound like now. You have more of an accent than I expected. And I think I made the right call before, I didn't want to know that while I was reading, but I can get to know you now. It would make me happy if you took the time to answer my questions, but I won't mind if you don't. It would be great to know that you got this though. Frankly, I'm a bit suspicious of the whole setup.

Finally, I just want to tell you that your book is excellent for reading out loud. I've already read the first chapter to a friend, and I hope to one day meet someone who I can read the whole thing to. That person will be a keeper.

Again, thank you for this book. I wish you the best of luck.

/Elin

Jag tänker mycket på One Direction. Jag lyssnar inte på dem, läser inte om dem, är inte del av några digitala communitys, men jag tänker mycket på dem. Och jag bekymrar mig. För jag tycker om dem. Jag tycker verkligen om dem allihop, som individer, och jag vill att det ska gå bra för dem och att de ska vara lyckliga, trots att de har oddsen emot sig. För vad de är som fenomen är unikt. Det är min fasta övertygelse att vi i framtiden kommer att se tillbaka på den här perioden, 2010-2015 som ett fundamentalt skifte i hur vi förhåller oss till våra idoler, och ingenstans är det så tydligt som med One Direction. De är försökskaniner i en ny era av twitter och Internet-berömmelse, där avståndet mellan artist och publik upplösts och inga regler finns. Nu drar vi upp kartorna, och de har fått bli våra exempel. Dessa charmiga tonåringar som sprudlande rasade in i en vansinnig värld och med glädje och energi vann de unga massornas hjärtan har navigerat genom okänd terräng. Men det var inte hela förklaringen till varför det blev som det blev. Deras star quality var, med undantag för Harry, aldrig de enskilda individerna utan summan av One Direction var alltid större än värdet av dess delar. Vilket är varför det är så förkrossande att Zayn lämnat dem, det är beviset på att vad som en gång var en perfekt storm av matchande personligheter och egenskaper nu slutgiltigt har blåst över. För vad One Direction var var relationer. De fungerade som enhet i sina starka band till varandra, och nyckeln till deras framgång är att de hade förmågan att låta oss utomstående få ta del av dem så att vi kände oss inkluderade i deras gemenskap.

Särskilt tydligt var det mellan Harry och Louis. Den överväldigande kärlek de kände i princip ifrån första ögonkastet var motorn som drev bandet genom sina första stapplande steg, och fortsatte vara stommen allting byggdes runt medan de tog över världen. Deras förälskelse var perfekt, intensiv och omöjlig att förneka eller dölja, vilket med tiden utvecklades till ett problem i sig självt, men det var så satans vackert. Just där och då fanns ingen annan för dem.

 

Och jag tror att det vi ser nu är symptomatiskt för vad som har varit. Medlemmarna i One Direction, och i synnerhet Harry och Louis, har de senaste fem åren i allt väsentligt haft ett förhållande men utan ett förhållandes tydlighet, eftersom deras kärlek inte varit romantisk. Det finns inga regler för hur man gör slut med sina vänner. Dessutom har förhållandet plågats av att de också måste vara professionella kollegor, och därmed inte alltid har fått personligt utrymme eller kunnat sätta sina känslor i främsta rummet. Jag tänker mig att mycket av deras umgänge nuförtiden präglas av hur man hänger med sina ex. En person man känner väl, känner deras styrkor och svagheter, har sina vanor, internskämt och ingrodda konflikter med, men bara inte har samma connection till längre. Det gör ont att tänka på Harry och Louis så. Vad de är för varandra nu är någon man älskat, någon vars gemensamma liv finns tatuerat på ens kropp både bildligt och bokstavligt och någon man fortfarande bryr sig väldigt mycket om men inte kan, eller vill, känna likadant inför. De har vuxit upp och vuxit isär, någon kanske till och med är arg, bitter eller ledsen, men de har aldrig fått vila ifrån varandra, aldrig fått tid att komma över varandra. Och så har deras relation blivit någnting annat. Någonting man blir när kärleken tar slut men omständigheter gör att man stannar i varandras liv. Vilket i olika grad gäller dem allihopa, och även om det givetvis finns många andra aspekter kring att vara en av jordens största stjärnor som jag inte känner till, tror jag att Zayn inte ville vara del av det längre. Så han gjorde slut. Och nu kommer vi alla att få se dem hantera det.

 

Läget sammanfattas allra bäst i vad jag tycker är årets tweet: "Without Zayn, they are really just 0.8 Direction". Precis så är det. Det symboliska värdet i att bryta upp ett heltal säger mycket om hur vital varje del i sagan om One Direction var. Bandet kommer kanske att leva vidare, men för min del är sagan slut. 

Tack för det som har varit.

Jag gjorde inte det här ordentligt i år heller, framför allt för att jag kämpar med ett skärmberoende och bestämde att jag skulle hålla jullovet dator-fritt. Det var det värt. 

 

Men en liten topplista tycker jag att jag kan kosta på mig. Kör en repris ifrån förra året.

 

Film: Her
Bioupplevese: Pride
TV: Merlin
Musik: Kacey Musgraves
Bok: Skymningsland (Bubblare: Eld)
Podcast: Odpod. I år också.
Teaterföreställning: Ronja Rövardotter, Stockholm Stadsteater
Lajv: Brudpris
Achievment: Jag skrev spoken worddikter och gick till semifinal i mitt första poetry slam

och några nya för i år

Årets besvikelse: The Hobbit
Årets det här var mycket bättre än jag trodde!: 21 Jump Street 
Årets skådespelarprestation: Tatiana Masely i Orphan Black
Årets nya fandom: The Maze runner-universat
Årets kulturögonblick: Andrea Gibbson på scenen under Ordsprak

När man läser intervjuer med människor från alla tänkbara områden och frågan om idoler eller inspirationskällor kommer är svaret anmärkningsvärt ofta detsamma. Mamma. Man ska aldrig underskatta betydelsen av närliggande inspirationskällor, människor man integrerar med, eller befinner sig i samma nätverk som. Med dem kan man ha en någorlunda tvåväga relation och kommunikation, där bägge parter ser varandra som individer, och förhoppningsvis kan ge varandra något. Om inte annat är summan i ett vardagligt liv av människor som beundrar en och människor man själv beundrar troligtvis någorlunda jämn.

Låt oss kalla detta personkults-koefficienten. Människor som inte är alltför offentliga kan ha en grupp som uppskattar eller till och med beundrar dem, antingen som individer eller för saker de gör. Men sedan kan två saker hända. Den första är att skaran av beundrare växer bortom ett greppbart antal. Jag skulle gissa att det börjar inträffa runt tusen personer, när det blir helt omöjligt att ta in alla dessa människor som individer och de bara blir en folkmassa. Den andra är att denna tillväxt av beundrare sker i någon slags offentlighet, idag förslagsvis på nätet. När det blir allmänt känt att någon är uppskattad och beundrad även av folk som inte själva deltar i uppskattningen uppstår något helt nytt.

Man blir känd.

Och det är sin helt egen diskussion, men jag vill stanna kvar vid det här med proportioner. Jag tror att det är svårt att hantera när differensen mellan ens personliga fans och personliga idoler blir för stor. I rena siffror. Jag tror att varje individ räknas, fram till en viss punkt då ingen invid längre räknas, helt enkelt för att den oformliga massan inte längre går att räkna. Och det är avhumansierande. Åt båda hållen. Det är självklart att en miljonpublik är svår att föreställa sig på ett komplext och rättvisande sätt, men jag har en känsla jag inte tänkt färdigt på som säger mig att det är lättare att föreställa sig någon som är dyrkad av hundra personer på ett komplext och rättvisande sätt än någon som dyrkas av en miljon. Att vi är medvetna om hur många blickar som vilar på de här människorna tar något ifrån dem som individer. Och att de själva är medvetna om hur många blickar som vilar på dem gör något med dem som individer. Vad det gör kan jag bara kan spekulera i, för ärligt talat har jag ingen aning, men vad det än är verkar det ha fascinerat människor i alla tider, för det har spekulerats i alla tider. Vi älskar att titta på dem som blir sedda. Jag undrar var de själva fäster blicken. 

För mig personligen innebär den här reflektionen också självrannsakan. Jag gör i dagsläget inte mycket som är värt att beundra. Så jag ger nu mig själv ett löfte, sätter upp ett av de små, livsavgörande mål

som man gör sitt bästa för att sträva mot. Jag ska leva så att jag i den lilla vardagen blir beundrad och beundrar andra i lika delar. Ungefär som min mamma.