Berätta inte hur det slutar!

Jag har en samlingsskiva med Lars Winnerbäck. Någon gång ska jag skriva om samlingsskivor, men just nu ska jag bara skriva om Lars. 

 

Jag tycker om Lars Winnerbäck. Inte så mycket att jag skulle kalla mig ett fan, men han har gjort många riktigt bra låtar, jag valde honom på festivalscenerna och så. Han gör musik jag uppskattar, som gör mig nostalgisk och glad-sorgsen, men som aldrig knockar mig sådär fullständigt. 

 

Utom en låt.

 

Raden "en elegi för alla sorger den där hösten handla om, för en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" har förföljt mig hela dagen. 

 

Jag har alltid tyckt om det partiet, men det känns annorlunda idag. Det är något jag förstår i de orden, något om vad livet blir, om vad det är att vara vuxen. Och jag känner så tydligt hur jag balanserar, är för gammal för att vara aningslös men för ung för att riktigt vara där.

 

Ett barn som aldrig kom. Det är på riktigt, och jag tänker att det kanske händer mig en dag. Och det känns som ett dis, som något utan konturer som jag vet att jag inte förstår ännu men som jag inte kunnat släppa ikväll. 

 

 

.