Berätta inte hur det slutar!

Nu utvärderade jag ju ordentligt i år, men gillade att punkta upp, så här kommer samma lista som tidigare år. Jag anar en tradition.

 

 

Sammanfattning i punkter

 

Jag såg 106 filmer, varav 77 var nya och 29 omtittningar.

Jag läste 53 böcker, varav 49 var nya och 4 omläsningar

Jag läste 28 barnböcker och 5 fristående noveller

Jag såg 24 TV-serier, varav 20 en säsong eller mer

 

Jag gick på bio 16 gånger (men såg 14 filmer)

Jag gick på scenkonst 20 gånger, varav 2 var studentspex och 2 var samma föreställning x2

Jag gick på 8 lajv, varav 3 var konvent och 2 var egen-arrangerade

Jag spelade 2 spel

 

Jag lyssnade nästan inte på musik alls

Jag lyssnade bara på 1 podcast

 

Sammanfattningsvis är jag lite låg på lyssnande, men över lag goda resultat. Bådar också gott för min 25-50-100-utmaning, jag klarade den nästan i år utan att försöka.

 

 

Fortsättning i listland, med viss reservation för att jag kanske hinner se ett par till under årets sista dagar. Bestämmer mig också efter många om och men för att inte inkludera omtittningar.

En jämförelse med förra året visar att jag sett många fler filmer i år, ca 100 st mot förra årets ca 60 st. En stor skillnad är också att jag sett mycket mer film ensam i år, drygt hälften, medan jag förra året hade sällskap under en absolut majoritet. Detta kan vara en förklaring till att jag i år har sett betydligt sämre film. Jag oscars-racade mindre, gick mindre på bio och såg många fler substanslösa komedier, det var skralt att få fram en topp tio medan jag förra året fick ansa. Förra året kom 4 av de tio in på favoritlistan, i år var det 2 av tio, med kuriositeten att bägge åren kom en in på favoritlistan, men har bleknat så mycket i efterhand att de missar års-topplistan. Det är också skillnad i auktualitet, förra året såg jag sex av tio på listan på bio, i år bara två. Förra året hade, (med undantag för Totoro, som närmast är utbytbar mot The Wind Rises, som är ny) alla kommit under de senaste två åren, i år var de flesta lite äldre.

Toppen
Det bästa ur skörden 2015 domineras något oväntat av filmer som kom ut 2013 (med genomgående ojämna år).

1. Mad Max (2015)

Jag såg den lite på slump, utan förkunskaper och utan särskilt höga förhoppningar, men gick på ett positivt buzz ifrån vänner, och herrejävlar!! Den här filmen är extra allt. Redan i inledningen kommer alla mina genreförväntningar på skam, och sedan fortsätter det så HELA FILMEN. Ingenting som jag tror kommer hända händer, utan istället roamar karaktärerna vidare mot mål lika oförutsägbara som episka. Och så det där med att det här essentially är Furiosas film. Bara så ballt. Och så är den så snygg. Och kulturen med dess rtitualer sätts upp enkelt och effektivt och allt är så coolt att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Witness this!

På andra försöket kom jag igång, och den här filmen är allt jag tycker om i Looking. De tydliga karaktärerna, närheten till kameran, den absoluta realismen, den extremt verklighetstrogna dialogen, men med en extra bonus. Här finns en sådan stor vänlighet. En sådan oerhörd värme. Alla är helt enkelt lite lite snällare här, och den connection som uppstår mellan våra huvudpersoner är överväldigande. Slutscenen är förödande fin. Verkligen en filmskapare att följa. 

Hjälp vad jag grät. Inte lite stillsamt fina tårar, utan full-on fulgrät i biosalongen och skrämde slag på den lilla killen bredvid mig. För någon som är så nostalgisk över tidens gång till att börja med, som också flyttade i den åldern och som verkligen brottas med att tillåta sig själ att vara ledsen gick den rakt in i hjärtat, det var detta en glädjekick och en terapisession. Detta är en oerhört vuxen-inriktad film, med humor baserad på abstrakta koncept och sorgen, glädjen och nödvändigheten i att växa upp.

4. Win Win (2011)
5. Memento (2000)
6. Don Jon (2013)
7.The Spectacular Now (2013)
8 Kill your Darlings (2013)
9 About time (2013)
10. In a world... (2013)
 
Botten

1. We're the Millers
Alltså, jag visste ju att den skulle vara dålig. Bara inte att den skulle vara fullt så dålig. Grundupplägget makeshift family tilltalar mig, men sedan gjordes mest bara dumma grejer.

2. The Internship
Näe, alltså Vance Vaghn. Hur fick han en karriär? Allt är plastigt, orealistiskt och fantasilöst. 

3. Phantom Halo
Tyvärr tyvärr så håller inte det här. Allt spretar åt för många håll, och försöker vara nior utan att leverera det. TBS är fortfarande fantastisk, och det finns fina stunder, men det är de som handlar om familjen. Kortfilmens fokus är helt förlorat, det skulle handlat bara om pappan, sönerna, teatern, grannflickan, saknaden, småfifflandet, extrajobben. Och sedan nått en annan upplösning.

 

Största överraskningarna

1. 3 Idiots
Ibland är det inte så tokigt att låta någon annan välja åt en. Jag trodde inte att jag gillade Bollywood, men den här hade både humor och hjärta som funkade för mig, enligt principen more is more.

2. Hugo
Årets mest oväntade gråtfilm. Jag älskar när fina människor får upprättelse. Storslaget, och med visuell skaparglädje, automaten var otrolig och hyllningen till den tidiga filmkonsten berörande. Pluspoäng för den unge Mordred, minus för en lite ojämn ton. De barnsligare sekvenserna av pajas-jagande på perrongen kändes ibland som en annan film.

3. Glasblåsarens barn
Jag visste inte att det här lilla mästerverket till svensk film existerade. Den måste varit svindyr, och håller inte hundra procent ihop logiskt, jag fattade knappt vad som hände på slutet och husan är oförklarligt obehaglig, men grundupplägget är vackert, det finns något som verkligen fungerar i det absurdistiska och sago-anslaget, och karaktärerna är magnifika. Och så är den så fasligt snygg. Vackrare svensk film har jag nog aldrig sett.

 

Stösta besvikelserna

1. The Secret Life of Walter Mitty
Lucas hade hajpat den, postern var snygg och det var tematik jag brukar gilla. Det fanns också fina scener, främst ”Groundcontrol-kareoken”, och jag gillade att de åkte till Island, men balansen mellan realism och fantasi blev aldrig riktigt rätt, så att saker som borde varit hitte-på tydligen(?) hände på riktigt, allting hade ett märkligt blått ljus och hela tonen var i slutändan rätt högtravande och skitnödig.

2. Enemy
Tobias Norström var positiv, det var Jake Gyllenhaal dubbelt upp, vilket är en favoritskådespelare i ett favoritberättargrepp, postern var återigen snygg och det var Prisoners-regissören. Delarna blev dock aldrig en väl samlad helhet, spindel-tematiken var stämningsfull men oklar, personlighetsklyvningen(?) otydlig, kronologin troligtvis upphackad(?) men jag greppade aldrig hur. Skådespelarprestationerna var helt godkända men nää, jag fick inte ut så mycket mer än förvirring och oklara skärvor. Och när den känslan i Donnie Darko förstärker upplevelsen gör den mig här mest bara irriterad.

3. The Theory of Everything
En sådan Oscars-fiskare att de helt struntade i substansen i manuset. En välspelad bio-pic som handlade om på tok för många saker, eftersom de försökte få med hela hans liv missade de helt att göra oss intresserade av hans liv. Oklart om det var kärlekshistorien eller hans person och hans snilles bidrag till världen som var poängen. Hans sjukdomsförlopp och dess inverkan på hans tillvaro var det i alla fall inte, då det behandlades väldigt hoppigt, trots att det är galet relevant som tittare. För dåligt fokus. The Film of Everything.

 

Äntligen kom jag mig för

1. How to train your dragon
Gud vad bra den var. Värd all sin hajp. Sötaste draken, coolaste plottwisten, bitterljuvaste slutstriden. Genomgående bra dialog också, med en mycket likable huvudkaraktär.

2. Rush
Också sjukt bra, värd nästan all sin hajp. Landa var ju guld. Regn och racing fantastiskt filmat. Hade önskat mig någon mer rivalitets-intimitets-scen, men det är nog mest jag och mina preferenser.

3. Garden State
Förstår verkligen varför den är en sådan indie-klassiker, och den håller ännu. Genom alla tricksiga och knasiga scener och karaktärer finns en melankolisk och äkta kärna, och en förtjänad flygplats-scen av kärlek som helande kraft. 

På kulturfronten har det rört sig en hel del i år, framför allt har jag börjat läsa böcker ordentligt igen. Det är en enorm seger. Hade tappat filmer ganska mycket, men en uppryckning under vintern gjorde att jag kommit ikapp, och det har inte heller varit ett särskilt starkt år för mitt TV-serie-titande, men de har långsamt tickat in.

 

I år tänker jag också göra en snäppet mer ambitiös sammanfattning, med särskilda inlägg för mina tre huvudkategorier. Observera att både topp och bottentrion representerar mina egna favoriter, vilket inte nödvändigtvis överensstämmer med vilka jag objektivt tycker haft högst litterär kvalitet. Så without further ado startar vi med den första kategorin; Böcker.

 

Jag har en topptrio svårt präglad av melankoli. Jag inser nu att det gemensamma teamt i alla tre är sorgearbete, de handlar faktiskt allihop om karaktärer som bearbetar att en närstående gått bort. De första två har dessutom ett visst konstnärligt tema gemensamt, och är båda skriva av författare med en bakgrund som poeter. 

 

Har jag redan skrivit massor massor om. En sådan passionerad kärleksupplevelse jag hade med den här boken. Misstänker att den är min Jellicoe Road.

Den här började jag läsa redan förra året och den är min bästa random upplock i bokaffär någonsin. Jag älskar de här karaktärerna så mycket.

 

Alltså, jag vet att den inte är så himla bra skriven. Egentligen. Det är lite upprepningar, språket är lite simpelt, trådarna landar lite för snyggt tillsammans ibland, men det spelar ingen roll. Den spelar på helt rätt hjärtsträngar  hos mig, jag grät mig igenom de sista typ 50 sidorna.

 

 

Alltså, det fanns så bra idéer, ett spännande berättarperspektiv, en spännande skurk, ett överhängande hot om blod och död och ett schysst kronologiskt upplägg, och så blev det så himla lite av det. Karaktärerna är tunna, huvudrollen oengagerande och allt mynnar ut i ett men what? som sedan snabbt övergår i ett jaha, och en ointresserad axelryckning. Har stått på listan så himla länge, men var tyvärr min enda riktigt dåliga bok i år.

 

Ok, jag ljög precis, det här var min andra riktigt dåliga bok i år. Här finns också ett så sjukt bra koncept, och så är det så bedrövligt utfört. Alltså, för mig är den PROVOCERANDE dålig. Satans Dashner! Den hänger inte logiskt ihop! Han förstår bevisligen inte sin egen värld! Han skiter i sina karaktärer! Alla är inkonsekventa! Thomas suger! Åt helvete med allt! Puh! Tack och lov att Wes Ball förstår ditt universum.

 

Jag läste bara två dåliga böcker i år. Jag väljer mina titlar med omsorg.

 

 

Denna fullständigt charmerande debut av en svensk författare som skriver svensk nutid på precis det sätt jag vill läsa, och som dessutom har en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus var årets störst oväntade glädjeköp. Plockade upp den enbart baserat på titel + omslag, och kunde inte vara nöjdare. En av mina få skratta högt-böcker. Bonuspoäng också för hbtq-komponenten. Uppföljaren höll tyvärr inte riktigt samma höga klass.

 

 Denna fullständigt charmerandee debut av en amerikansk författare skriver framtid på precis det sätt jag vill läsa, med en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus. Jag anar återigen ett tema. Denna är också ett glädje-inköp baserat på titel + omslag, och befinner sig mestadels i min favoritgenre diskret sci-fi. Också extremt rolig, mitt i sitt ganska tragiska grundupplägg. Bonuspoäng för hbtq-komponenten här med. 

 

Denna charmerande debut av amerikansk författare skriver amerikansk nutid nästan som jag vill, och har en mycket söt första kärleken-historia, omgiven av en komma ut-historia med klara inslag av intensiv utpressningsrelation mellan två killar i fokus. Köpte mestadels baserat på titel + omslag (+ okej då, en goodreads rekomendation spelade också in). Den här var över lag ett härligt mysigt glädjepiller till bok, men solkades lite av totalt knäppa föräldrar och ofräsch sexual-moralism mot sluet, men fram till dess var den en delight. Också oväntat en gråtbok.

 

 

 Jag håller alla bokbloggare och boktubare ansvariga. Och till viss del också Fangirl, som kanske var i längsta laget, men som jag ändå gillade, och alla verkade så rörande överens om att Elanour & Park var Rowells mästerverk. Det var det alltså inte. Jag tyckte inte ens om den. Den var alltså inte dålig, men det var en himla lång bok att väldigt sällan gilla. Det var typ bara när de åkte buss, och iblande när de pratade och lärde känna varandra i början, + hot asians-diskussionen som jag tyckte att det blixtrade till, i övrigt störde jag mig mest bara. Alltså, alla karaktärer är så himla störande! Det är kanske 80-talets amerikanska sexualmoral som knäcker mig, men jag tyckte verkligen inte att den var särskilt romantisk. Det var mest bara tragiskt och ingen kunde bete sig som folk. (Jo juste, att han har svårt att stå för henne i skolan var fint.)

 

Det är bara att acceptera, jag hade orimliga förväntningar. Det här var alltså en genuint jättefin bok, som jag gillar typ lika mycket eller mer än alla John Green jag läst i år, men den tog mig över en månad att läsa för att jag hela första halvan aldrig kände något sug. Älskade de kursiva delarna, älskade prologen och fiffigheten i upplägget, och älskade hur hon skriver fram känslan av gemenskap. Bra guppdynamik och bra dialog all around. En oväntad styrka är också karaktären Sam, skärvan vi fick se av hans tragiska liv, som kunde varit Taylors, har estat sig fast hos mig. Men trots det. Alltså, det var det här sabla territorie-kriget. Gud, vad ointresserad jag var av territoriekriget, som dessutom hade en helt galen tonträff, eftersom det var omöjligt att förstå hur pass på riktigt det var. Det var trams alltihop, och upptog massor av boken. I en vanlig bok hade jag haft överseende, här förväntade jag mig perfektion. Och dessutom, Jonah Griggs? Nog var han bra, men alltså han sopar ju inte banan med andra romantic leads direkt. Åh Johanna L, jag önskar att jag såg vad du såg i den här.

 

Återigen skyller jag på Johanna. Den var inte dålig, men alltså, den var ju inte heller särskilt bra? För mig var den verkligen bara inget särskilt. Visst killen (Dexter) var fin, och det fanns en del filosoferande och resonerande om kärlek och relationer som var intressant, men över lag var det för lite tuggmotstånd för att vara togmotstånd, och för lite fluff för att vara fluff. Helt klart inte lika imponerad av Dessen som de flesta verkar vara.

 

Jag har läst många jättefina barnböcker i år, men ingen som var så smart, enkel, rolig och i slutändan betydelsefull som den här.

Enormt vacker rent estetiskt, precis lagom sorgligt för min smak.

För bilden av ålderstrappan och resonerandet om tid.

 

 

 

 

 

Ok, korta mål för 2016.

1. Se 25 olika TV-serier (minst en säsong).
2. Läsa 50 böcker (+ 25 barnböcker)
3. Se 100 filmer (varav 25 st är imdb toplists och 25 kommer ifrån mina Att se-listor)

 

Och hur ska detta vara genomförbart? Jo, det radikala. Ingen Youtube. Nästa år tar jag paus. Det blir ingen youtube.

Here goes nothing!

Min bästa vän Samuel sa en gång "jag gillar att skapa saker som är menade att dö" (fritt ur minnet). Jag tänker inte låta den här bloggen dö helt. Inte än. Så nu blåser jag in lite syre. Ett andetag.

2013 är över. Med råge. Jag hade ett fantastiskt 2013. Väldigt många andra hade inte det, vilket faktiskt kändes lite jobbigt där runt nyår när jag läste den ena årssammanfattningen mer deprimerande än den andra. Och jag skrev ingen egen, vilket känns synd nu. Gillar ju jättemycket att nostalgiskt recappa det som varit, och sedan ännu mer nostalgiskt läsa mina egna recaps.

2013 var lajvåret. Och det är en kulturform som är svår att beskriva, förklara och lista. Det var också året då jag började läsa böcker (igen) och slutade se på TV:serier. Det var året då jag blev student, fixade lägenhet, var singel hela året, köpte gymkort (igen), fortfarande inte lärde mig laga mat, blandade misslyckanden med härliga festkvällar, nya vänner med konstant sömnbrist och när jag ser tillbaka vet jag inte hur jag gjorde det. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det.

Och för att behålla kulturförankringen, kortaste best of-listan.
Film: The perks of being a wallflower
Bioupplevese: Cloud Atlas
TV: Community
Musik: Bo Kaspers Orkester/Anna Ternheim
Bok: Cirkeln
Podcast: Odpod. Alltid Odpod.
Teaterföreställning: Skipping through the graveyard
Lajv: Parningsdans
Achievment: Jag skrev Point of no return.

Jag fortsätter mitt hattiga uppsamlande av året som varit. Lite för att jag är trög med förändring och inte riktigt redo att ge mig i kast med det nya, men mest för att jag inte är klar.

 

Så låt oss prata lite om låtarna ifrån 2012. Eller förresten, det orkar jag inte. Det är för många, för många avvägningar och kategorier och jag kommer aldrig kunna begränsa mig. Jag kommer skriva inlägg om det ända till nästa nyår. Låt oss därför prata om tre fem låtar ifrån 2012. Inte de bästa, inte mina personliga favoriter, utan de största (nåja). Och vad de betydde.

 

 

 

Då jag generellt är sist på bollen i typ alla sammanhang tänker jag att jag omfamnar det och ser till att i alla fall vara konsekvent sist. Därför kommer nu min årssammanfattning av 2012, lagom tills alla andra har gått vidare in i det nya året. Nu får ni kasta en blick över axeln. Tror att det kan vara nyttigt.

 

Och eftersom det här på Hur det slutar handlar om kulturen, men mer specifikt den kultur jag konsumerar, kommer urvalet vara begränsat, och inte nödvändigtvis handla om saker som faktiskt kom 2012. Sist på bollen som sagt.

 

 

Jag inser när jag bäddrar igenom arkiven att jag bara sett omkring 80 filmer på hela året, och nästan ingen som faktiskt gick upp då. Det bådar ju inte gått inför årets oscars-race. Över lag har de flesta varit bra, men ganska få har lämnat bestående intryck.

 

Bilder jag kommer minnas ifrån filmåret;

Kirstin Dunsts ensamma brud i Melancholia, ångesten, brudklänningen över ängen och den magnifika slutscenen. Det vansinniga våldet i Incendies, den brinnande bussen, krypskyttet på barn i övergivna städer, och allra mest en pojkes blick i kameran under öppningsscenen. Ghettona i District 9. Allt som aldrig sades i Apflickorna. En obekväm sexscen och ett förtvivlat vrål i Never let me go. Lyckan i att bli sådär tonårsfängslad och "herregud, vad säger internet om det här?!" som jag kände efter att Hunger Games kommit ifrån ingenstans och tagit mig med storm. Det hysteriskt roliga och väl underbyggda klimaxet i Carzy Stupid Love. Allt som var vackert i Blade Runner (så i princip hela filmen). Och avslutningsvis har jag spenderat året med att bli duktigt förälskad i Emma Stone, med början i fantastiska, bästa high school-filmen Easy A.

Här har det funnits desto mer, jag tror att det är här tygndpunkten i min kulturkonsumtion under 2012 har legat. Det har dock varit mycket brokig lyssning och ett sökande efter den musik som matchar den jag är idag. Har doppat tårna i både reagge, jazz och elektorinska grejer jag inte ens vet hur jag ska genreklassificera. Har inte riktigt hittat hem ännu. Eller så är ett ständigt sökande precis det tillstånd jag ska vara i. Framtiden får utvisa.

 

Tills dess bollar jag upp Katzenjammer, Mumford & Sons och Regina Spector som årets festivalfynd, och känslan av att stå i en publik och inse att "det här är människorna som gillar Den svenska björnstammen", med misstanken att jag snart kommer börja skämmas för att jag gör det. 

I hemmets trygga vrå var det i mångt och mycket tjejernas år, med Lana Del Rey, Laleh och Suzanne Vega som mina bästa nya vänner på Spotify. Sedan har det förstås blivit mycket Säkert!. Som vanligt.

Men mot slutet av året upptäckte jag How to dress well, som med sina mjuka ljudmattor och meditativa ton har dominerat mitt musiklyssnande under december. Känner att det är ditåt vägen är utstakad för 2013.  

 

Förvånansvärt skralt här också, året har pläglats mer av vad jag inte sett än vad jag faktiskt har sett. Har till exempel i princip släppt både Big Bang Theory och How I met your mother, och följer därmed ingen sitcom alls. Har gjort några halvhjärtade försök att se ikapp, men nu vet jag inte ens hur mycket jag ligger efter. Jag har heller inte sett säsong 2 av Game of thrones, och inte gett mig i kast med nästan någon ny serie, varken de jag planerat sedan gammalt eller de som hade premiär nu i höst. Känner att framför allt Community, Girls och Nashville borde förtjäna min uppmärksamhet.

 

Det jag faktiskt har sett som är värt att nämna är mestadels brittiskt. Myste mig igenom båda säsongerna av Life on Mars i vintermörkret, imponerades av Queer as folk (uk) som trots vissa störande element var precis så fin och så farlig som jag ville ha den, och fortsatte att tok-älska Sherlock. 

 

Men TV-året har egentligen handlat om science fiction. Välpolerade Battlestar Galactica, med sitt storslagna anslag, engagerande karaktärer och den inledande utsattheten, med mänskligheten som en siffra på en white board fångade mig fullständigt. Och så slutligen den stora kärleken, som för alltid parkerat sig i mitt hjärta och fortfarande ligger väldigt nära till hands när jag ska prata om favorit-någonting över huvud taget, trots att jag såg den i somras. Firefly. Som har allt, utom en hel säsong. Sorgen i att vara ett decenium efter alla andra browncoats, och därmed ensam om min förtvivlan över att den var över innan den ens riktigt börjat gjorde det hela ännu värre. Med sin äventyrsbetonade spänning, vitsiga dialog, smutsiga western sci-fi upplägg, episodiska berättande, starka ensamble och stårk av sorg ligger Firefly liksom i skärningspunkten av allt jag gillar.

 

 

 

Fy skäms Elin. Jag kommer knappt ihåg vad jag läst i år. Dokumenterar inte det, men har en obehaglig känsla av att det skulle vara kort lista. Deprimerande kort. Och nästan bara innehålla ungdomsböcker och poesi. Kanske lite serier.

 

Årets två största läsupplevelser hade båda samma tema, exil.

Den första var egentligen inte läsning alls, utan Shaun Tans ordlösa bildbrättelse Ankomsten. Jag grät mig igenom den. Allt annat han gjort är också fantastiskt. (Kuriosa är att jag oberoende av varandra på olika bibliotek plockade upp hans böcker för att jag lockades av de vackra omslagen.)

Den andra var Janne Tellers Om det var krig i norden, som var en sådan där "aha!" upplevelse man inte har så många gånger i livet. En som för alltid förändrade mitt sätt att tänka, som fick mig att förstå något. Det är en tunn ungdomsbok på mindre än hundra, rikt illustrerade sidor utformad som ett europeiskt pass. Obligatorisk läsning.

Annat jag minns är bladvändarkänslan när jag plöjde Hunger Games-triologin på en vecka, Zombie-apokalypsfasen jag hamnade i efter det fascinerande formexperimentet Dead inside: do not enter, Jonas Karlssons vardagsunderfundiga noveller i Den perfekte vännen, och den vackra prosalyriska tonen i Margaret Wilds En gång.

Till sist har vi Johanna Lindbäck, ungdomsförfattare och en fjärdedel av Bokhora, som funnits på min radar i flera år men som i somras vann över mig totalt med Saker som aldrig händer. Jag har sedan dess slukat hennes samlade författarskap samt blogg, hon är min litterära idol och förebild. Det är hon och Neil Gaiman. Jag är spretig.

Det här är en lista, helt utan diskussion eller kontext. Det kommer nog komma mer av sånt. Jag gillar listor.

 

 

3. Att peka ut favoriter är alltid svårt, och det finns hur mycket som helst att ta av här, men jag har valt med hjärtat. På tredje plats hittar vi en duo som verkligen tagit män som gör saker tillsammans-konceptet längre än de flesta. De promenerar, röker pipa, hänger med alver, promenerar ännu mera, lider, slåss och räddar slutligen världen tillsammans, och kommenterar ofta hur glada de är att göra det just med varandra. Självfallet talar jag om Frodo och Sam ifrån Sagan om ringen.
Det är något med de här trevliga och anspråkslösa figurerna som jag har svårt att värja mig emot. De utsätts för alla tänkbara hemskheter, står ensamma emot omöjliga odds, och jag lider verkligen med dem när Frodos långsamt sönderfallande psyke tär på deras relation, men utan att kunna knäcka dem. Den totala lojaliteten och omtanken mellan dem är bara så fin.