Berätta inte hur det slutar!

På kulturfronten har det rört sig en hel del i år, framför allt har jag börjat läsa böcker ordentligt igen. Det är en enorm seger. Hade tappat filmer ganska mycket, men en uppryckning under vintern gjorde att jag kommit ikapp, och det har inte heller varit ett särskilt starkt år för mitt TV-serie-titande, men de har långsamt tickat in.

 

I år tänker jag också göra en snäppet mer ambitiös sammanfattning, med särskilda inlägg för mina tre huvudkategorier. Observera att både topp och bottentrion representerar mina egna favoriter, vilket inte nödvändigtvis överensstämmer med vilka jag objektivt tycker haft högst litterär kvalitet. Så without further ado startar vi med den första kategorin; Böcker.

 

Jag har en topptrio svårt präglad av melankoli. Jag inser nu att det gemensamma teamt i alla tre är sorgearbete, de handlar faktiskt allihop om karaktärer som bearbetar att en närstående gått bort. De första två har dessutom ett visst konstnärligt tema gemensamt, och är båda skriva av författare med en bakgrund som poeter. 

 

Har jag redan skrivit massor massor om. En sådan passionerad kärleksupplevelse jag hade med den här boken. Misstänker att den är min Jellicoe Road.

Den här började jag läsa redan förra året och den är min bästa random upplock i bokaffär någonsin. Jag älskar de här karaktärerna så mycket.

 

Alltså, jag vet att den inte är så himla bra skriven. Egentligen. Det är lite upprepningar, språket är lite simpelt, trådarna landar lite för snyggt tillsammans ibland, men det spelar ingen roll. Den spelar på helt rätt hjärtsträngar  hos mig, jag grät mig igenom de sista typ 50 sidorna.

 

 

Alltså, det fanns så bra idéer, ett spännande berättarperspektiv, en spännande skurk, ett överhängande hot om blod och död och ett schysst kronologiskt upplägg, och så blev det så himla lite av det. Karaktärerna är tunna, huvudrollen oengagerande och allt mynnar ut i ett men what? som sedan snabbt övergår i ett jaha, och en ointresserad axelryckning. Har stått på listan så himla länge, men var tyvärr min enda riktigt dåliga bok i år.

 

Ok, jag ljög precis, det här var min andra riktigt dåliga bok i år. Här finns också ett så sjukt bra koncept, och så är det så bedrövligt utfört. Alltså, för mig är den PROVOCERANDE dålig. Satans Dashner! Den hänger inte logiskt ihop! Han förstår bevisligen inte sin egen värld! Han skiter i sina karaktärer! Alla är inkonsekventa! Thomas suger! Åt helvete med allt! Puh! Tack och lov att Wes Ball förstår ditt universum.

 

Jag läste bara två dåliga böcker i år. Jag väljer mina titlar med omsorg.

 

 

Denna fullständigt charmerande debut av en svensk författare som skriver svensk nutid på precis det sätt jag vill läsa, och som dessutom har en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus var årets störst oväntade glädjeköp. Plockade upp den enbart baserat på titel + omslag, och kunde inte vara nöjdare. En av mina få skratta högt-böcker. Bonuspoäng också för hbtq-komponenten. Uppföljaren höll tyvärr inte riktigt samma höga klass.

 

 Denna fullständigt charmerandee debut av en amerikansk författare skriver framtid på precis det sätt jag vill läsa, med en intensiv vänskapsrelation mellan två killar i fokus. Jag anar återigen ett tema. Denna är också ett glädje-inköp baserat på titel + omslag, och befinner sig mestadels i min favoritgenre diskret sci-fi. Också extremt rolig, mitt i sitt ganska tragiska grundupplägg. Bonuspoäng för hbtq-komponenten här med. 

 

Denna charmerande debut av amerikansk författare skriver amerikansk nutid nästan som jag vill, och har en mycket söt första kärleken-historia, omgiven av en komma ut-historia med klara inslag av intensiv utpressningsrelation mellan två killar i fokus. Köpte mestadels baserat på titel + omslag (+ okej då, en goodreads rekomendation spelade också in). Den här var över lag ett härligt mysigt glädjepiller till bok, men solkades lite av totalt knäppa föräldrar och ofräsch sexual-moralism mot sluet, men fram till dess var den en delight. Också oväntat en gråtbok.

 

 

 Jag håller alla bokbloggare och boktubare ansvariga. Och till viss del också Fangirl, som kanske var i längsta laget, men som jag ändå gillade, och alla verkade så rörande överens om att Elanour & Park var Rowells mästerverk. Det var det alltså inte. Jag tyckte inte ens om den. Den var alltså inte dålig, men det var en himla lång bok att väldigt sällan gilla. Det var typ bara när de åkte buss, och iblande när de pratade och lärde känna varandra i början, + hot asians-diskussionen som jag tyckte att det blixtrade till, i övrigt störde jag mig mest bara. Alltså, alla karaktärer är så himla störande! Det är kanske 80-talets amerikanska sexualmoral som knäcker mig, men jag tyckte verkligen inte att den var särskilt romantisk. Det var mest bara tragiskt och ingen kunde bete sig som folk. (Jo juste, att han har svårt att stå för henne i skolan var fint.)

 

Det är bara att acceptera, jag hade orimliga förväntningar. Det här var alltså en genuint jättefin bok, som jag gillar typ lika mycket eller mer än alla John Green jag läst i år, men den tog mig över en månad att läsa för att jag hela första halvan aldrig kände något sug. Älskade de kursiva delarna, älskade prologen och fiffigheten i upplägget, och älskade hur hon skriver fram känslan av gemenskap. Bra guppdynamik och bra dialog all around. En oväntad styrka är också karaktären Sam, skärvan vi fick se av hans tragiska liv, som kunde varit Taylors, har estat sig fast hos mig. Men trots det. Alltså, det var det här sabla territorie-kriget. Gud, vad ointresserad jag var av territoriekriget, som dessutom hade en helt galen tonträff, eftersom det var omöjligt att förstå hur pass på riktigt det var. Det var trams alltihop, och upptog massor av boken. I en vanlig bok hade jag haft överseende, här förväntade jag mig perfektion. Och dessutom, Jonah Griggs? Nog var han bra, men alltså han sopar ju inte banan med andra romantic leads direkt. Åh Johanna L, jag önskar att jag såg vad du såg i den här.

 

Återigen skyller jag på Johanna. Den var inte dålig, men alltså, den var ju inte heller särskilt bra? För mig var den verkligen bara inget särskilt. Visst killen (Dexter) var fin, och det fanns en del filosoferande och resonerande om kärlek och relationer som var intressant, men över lag var det för lite tuggmotstånd för att vara togmotstånd, och för lite fluff för att vara fluff. Helt klart inte lika imponerad av Dessen som de flesta verkar vara.

 

Jag har läst många jättefina barnböcker i år, men ingen som var så smart, enkel, rolig och i slutändan betydelsefull som den här.

Enormt vacker rent estetiskt, precis lagom sorgligt för min smak.

För bilden av ålderstrappan och resonerandet om tid.