Superskurkar som behöver sina hjältar
Kategori: Jaget
"You are not a hero. You are just a young man who were struck by lightning." - Harrison Wells The Flash Pilot
Spoilervarning s1 The Flash och Jessica Jones
Superhjältar är alltså grejen i år. Vilket är lite otippat, men inte helt tokigt. Jag har under 2016 hunnit klämma första säsongen av tre olika superhjälteserier, Agent Carter, Jessica Jones och The Flash, och trots de båda seriösare seriernas många kvaliteter och bra karaktärer är frågan om inte Flash var favoriten. Jag hade väldigt roligt med den. Men den fick mig också att lägga märke till ett tema, som förmodligen gör sig bra i superhjältegenren. Både Jessica Jones och The Flash har väldigt häftiga, enormt välspelade skurkar som har något mycket centralt gemensamt. De älskar huvudkaraktären.
Kilgrave älskar Jessica Jones. Wells älskar Barry Allen. Men Jessica och Barry ser dem som sina ärkefiender. Idén är helt ny för mig, och potentialen enorm.
Det kommer givetvis till uttryck på helt olika sätt. I Jessica Jones är egentligen hela säsongen en stor metafor för att lämna ett abusive relationship, och kärleken är av romantisk och sexuell natur, med mindcontrol-Kilgrave som en skickligt skiven förövare (makalöst gestaltad av David Tennant) och relationen är helt ensidig. Jessica hatar Kilgrave urskiljningslöst för det han utsatt henne för, och det finns inga stråk av kvardröjande affektion, men däremot finns det historia mellan dem. Tiden de spenderade tillsammans laddar deras relation, gör alla deras scener tillsammans elektriska.
I The Flash är relationen far och son och upplägget katt och råtta-lek, där Wells är den hjälpsamma mentorn under hela (långa) säsongen. Barry avslöjar honom som sin förklädda nemisis först mot slutet, när de haft lång tid på sig att bygga upp en nära relation av vänskap och förtroende, och det är den här tvåvägsrelationen som är mest intressant. För när Barry i sista avsnittet har fångat Wells och ställer honom till svars för att ha sabbat Barrys bardom, mördat oskyldiga och nu planerar att utnyttja Barry för sin egen vinning är situationen inte bara laddad av att Wells blivit avslöjad som en skurk i deras mitt, utan för att Barry bryr sig om honom. Utan för att när han ser på Wells, som nu står upp men som i övrigt är sig så skrämmande lik, ser han någon som betyder väldigt mycket för honom, men som visade sig ha ljugit om allt.Och Wells ser på honom och säger att tiden vi har spenderat tillsammans har gjort att trots alla mina onda planer gentemot dig, som jag fortfarande tänker fullfölja btw, så ser jag nu på dig som en son. Med stolhet. Med kärlek. Och Barry flippar ur. Förstås. För när det visar sig att någon du litade på svikit dig, när det visar sig att någon har gjort dig så illa, och dessutom kommer fortsätta att göra dig illa, så får de inte älska dig.
"No. No! Don't you ever say that to me!" svarar Barry och det viktiga är det första nejet, det som inte är ett utrop utan att konstaterade av att nej. Här drar jag en gräns. Du får inte. Och även om jag tycker repliken är rätt, för sanningen går inte alltid att säga högt, så är det han egentligen säger "You don't get to love me. You don't get to do what you did to me and still love me."
Därför att kärlek förpliktigar. Det är svårare att hata en fiende som bemöter dig med kärlek. Och det är ett bättre motiv för för skurkar också. För även om hat är en stark drivkraft är kärleken, som vi alla vet, ännu starkare.
