I'll give you the sun (milda spoilers)
Kategori: Jaget
Jag läste den brittiska ashäftigt designade utgåvan av Jandy Nelsons I'll give you the sun förra veckan. Det är en extraordinär bok, årets bästa för mig. Och jag hittar liksom ingen ton att skriva om den, för det har gått en vecka och nu när jag sitter här känner jag mig så himla distanserad ifrån den febriga jag-måste-prata-om-den-här-med-alla! känslan som gjorde att jag startade varje dag med att redogöra för Erik och Frida hur det låg till för Noah och Jude över frukostbordet, trots att de var måttligt intresserade.
Ok, vi börjar här. Jag började läsa boken på tåget till Kvavhult. Jag hivade upp den, och på typ andra sidan började jag först småfnittra och sedan gapskratta, för det var en sådan bok. Det var också en bok som jag kunde förutse katastrofen fem sidor innan den hände, och när vi första gången hamnar hos Jude och hon berättar vad som hänt kände jag bara Nej, nej, nej! och sen på sidan efter blev det värre. Allt var ju så roligt och bra, och sedan blev det så HIMLA DÅLIGT och jag bara, men NEEEJE!! Mina stackars fina karaktärer!
För det är det, det är så fruktansvärt fina karaktärer i den här boken. Noah och Jude alltså!! Jag tänkte hela tiden att jag skulle tycka bäst om Noah, med sitt målande, sin tystnad och konstighet och sin brinnande förälskelse i grannpojken, men ju mer boken led desto mer insåg jag att jag tycker precis lika mycket om självvalt osynliga Jude 16, med lökar i fickan som i hemlighet ger skyddande örter till sin omgivning, som om Noah 13, och förmodligen mer än Noah 16.
Och bifigurerna är otroliga. Jag är SÅ KÄR i både Oscar och Brian, alltså verkligen helt galet kär, jag följer ju huvudkaraktärernas förälskade blickar på dem och språket som målar fram dem gör dem inte bara levande utan till en dunkande puls i min kropp också. Jag vill se Oscar modella och åka motorcykel, Brian snurra sin hatt och sväva med stjärnor i väskan och jag vill se G:s skulpturer och farmors klänningar.
Berättarstrukturen är fantastisk, att hela tiden i Noahs delar veta vad som komma skall är fruktansvärt effektivt, och den stora twisten är tillräckligt skuggad för att jag skulle ana den redan i Judes del innan det var dags, men den hade fortfarande impact.
Jag har två nitpicks, en liten och en större. Det är en aning för mycket happy ending, särskilt Brian och Noahs story hade behövt lite mera tuggmotstånd på slutet efter den helt FANTASTISKA peaken då jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och andas genom näsan därför att Noah, NEEEJ!!!. Gör inte så här, du KAN INTE göra så. Men han gjorde det. Och det finns inget sätt att komma tillbaka ifrån det (utom möjligen tre år), och det var samtidigt som jag trodde att Oscar var mycket äldre och att därför båda deras kärleksrelationer var DÖDSDÖMDA och det var så vackert och hemskt, för jag var ju precis som de SÅ KÄR i de här killarna som de nu aldrig skulle kunna få, och i Noahs fall var det HANS EGET FEL! (Jag trodde verkligen att det skulle vara Jude, det var det eller fucka med hans ansökan. och allt blev snyggare än jag trodde.) Min tes var att av bokens tre teman, NoahochJude, FamiljochFörlust och DenFörstaKärleken, skulle kärleken gå åt helvete, familjen och förlusten nå closure och Noah och Jude i slutändan stå där tillsammans, i fältet bortom rätt och fel, bortom lägnerna och hemligheterna och i alla fall ha varandra igen. Men som det stod på min bok, love is only half the story, vilket ju betyder att kärleken ändå är halva historien, och det var sjukt fint, inte tal om annat. Men ja, nästan lite för cleant på slutet, inget skav kvar alls, och det var skönt när jag läste men skulle nu i efterhand kanske önskat mig något litet.
Den större är att det finns ett glapp i informationstillgång. Berättelsen hade mått bättre av att utspela sig i ett mindre teknikintensivt samhälle, därför att allt finns ju på Internet! Jag var förtjust i lostconnections-grejen, men att Noah under alla dessa år bara skulle googlat Brian två gånger? För att just den delen av ploten skulle funka behövde Noah vara "the only teenager in America indifferent to social media", vilket då kändes som en schysst karaktärs-grej, men att det skulle hållit honom borta ifrån Google? Jag har liksom lite svårt att köpa att han inte skulle nät-stalkat Brian, men det kan han inte ha gjort för narrativets skull. På samma sätt är det konstigt att G och Oscar aldrig sett någon bild på dessa omtalade tvillingar, jag kan köpa att hon inte visat dem själv, men skulle ingen av dem ha kollat upp det? Skulle de kunnat låta bli? Egentligen borde Internet inte finnas i den här historien, men samtidigt borde mobiler finnas, och vår samtids syn på homosexualitet och sexualitet borde verkligen finnas, så man kan liksom inte sätta boken i 80-talet och så är det bra heller.
Språket är mangifikt, särskilt Noahs tavel-namn är helt underbara och jag slutade stryka under citat efter bara de första sidorna eftersom jag insåg att jag kommer att stryka under halva boken. Det sista jag måste nämna är konsten. Färg och form får liv i de här orden och får mig att vilja gå på museum och konstutsätllningar, jag ser Noahs kolteckningar och Judes sandkvinnor så tydligt i huvudet att jag inte kan fatta att de aldrig har funnits i den fysiska verkligheten. På samma sätt som jag älskar när böcker handlar om böcker känner jag i det här fallet att jag älskade hur konstverket som den här boken i den här utgåvan faktiskt är handlade om konst. Den är SÅ BRA! Läs!
