Att den här bloggen över huvud taget existerar beror på att jag har en vän som satt på ett brilliant bloggnamn som låg i dvala. Så nu gör vi det här lite tillsammans, delar design, utmaningar och pepp. Vi skriver båda personliga betrraktelser om populärkultur, och Samuel har satt ihop några enkla förhållningsregler för att se till att det också kommer vara det vi faktiskt skriver.
1. Inget privatliv (som inte har direkt populärkulturell anknytning)
2. Inget drama
3. Ingen politik
4. Inget om (eventuella framtida) barn
Nu vet ni vad ni slipper läsa här. Det är skönt att ha skrivit ut för mig själv, så kan jag gå tillbaka hit om jag börjar tappa riktnig och bara vill gnälla på vardagens bekymmer i offentliga forum.
Så nu mjukstartar vi under helgerna och drar igång med det nya året. Haka på vettja!
Vill du läsa Samuels blogg?
http://postironiskapokalyps.blogg.se/ är där det händer!
Jag är hemma över jul. Jul hemma hos mig betyder traditioner, traditioner, traditioner. Jag älskar det. Vi gör samma saker varje år, hänger upp samma fula julpynt jag och mina syskon gjorde när vi gick på dagis, bakar samma sorts kakor och lyssnar på samma julskivor om och om igen i köket. Men i år hade vi en ny(!), med en låt jag på något sätt tyckte att jag kände igen, och därför lyssnade lite extra på. Och hörde texten.
Jag kan inte riktigt hantera vad den här låten gör med mig.
Den heter 'Besvärjelse" och är skriven av någon som heter Oskar Danielson som jag aldrig har hört talas om, och jag som inte alls är lättrörd bara gråter när jag hör den. Varje gång.
Nu i decembernatten, när snön har lagt sig tillrätta utanför mitt fönster lyssnar jag igen, och försöker förstå, och jag tror att jag närmar mig. Det är något med det eviga, den ovillkorliga kärleken som är för alltid, medan tiden går och vi lever våra liv. Och något med förväntningarna, berättelsen om ett litet barn med ett liv framför sig, ännu inte levt, men redan drömt.
Och så tryggheten. Att veta att det alltid kommer finnas någon där som bryr sig. Alltid. Det handlar nog egentligen om en enda mening. "Vi kommer älska dig då". Bara det.
Den tanken har fastnat hos mig, och den här låten är något jag kommer att ta med mig ifrån året som varit. Jag hoppas att jag kommer bära den med mig länge.
Det har det gjort hela veckan, och jag har suttit vid datorn mycket mer än jag brukar ha tid med. Det är juletider i Norberg, terminens sista föreställning är spelad och jag har börjat läsa bloggar igen. Och blev plötsligt sugen på att ha en egen. Det har jag haft, och jag minns att det var kul, men det var länge sedan jag hoppade av det tåget, och jag har aldrig sett tillbaka. Men jag insåg något nu. Jag skriver aldrig längre. Och så kan vi ju inte ha det.
Därför kommer det snart dyka upp berättelser, tankar och reflektioner om de mest skilda populärkulturella fenomen. Jag är öppensinnad och genrebred. Och redo. Är du?
Det första jag skulle bli när jag blev stor var lindansös. Det gick över. Sedan var det oerhört luddigt i arton år, men nu läser jag lärarlinjen. Någon måste ju leda kidsen rätt igenom kulturen.
Den kommer vara fokus och utgångspunkt här på bloggen. Kulturen. Det är mina boktankar, mina spellistor, mina rollformulär och mina TV-diskussioner som bäst berättar vem jag är. Jag tänkte dela med mig av dem här.
