Det här är en skitviktig låt för mig. Trots att jag inte lyssnat särskilt mycket på den, inte har någon relation till artisten, inte relaterar den till egentligen någonting som hänt mig. Jag vete tusan om jag ens tycker den är så bra. Den är väl förfest-skön, typ. Men vad den står för!
Den här låten gör mig hoppfull.
Den gör mig glad och på något plan stolt att jag bor i ett land och är del av en generation där en sådan här låt kan existera. Upphovsmännen (googlade jag mig fram till) är unga killar som hänger i svensk klubbmusiks namnkunnigare kretsar, de har status och en image att odla. Och de skriver låtar om one night stands på lika villkor, om drivande tjejer/kvinnor, om sexuell underkastelse och emotionell utsatthet. Kort sagt, de bryter mot typ alla normer och (särskilt i rnb galent dominerande) konventioner som finns kring hur manlig sexualitet porträtteras. Och det är så jävla skönt! Och ligger så rätt i tiden, jag tror inte att den här låten kunde kommit för ens fem år sedan. Jag tror så hårt på att 2013 är året då vi på allvar börjar prata om manlighet, förväntningar och mäns sexualitet i andra sammanhang än våldtäkter. Och det är inte en dag för tidigt.
Jag har lyssnat mycket på hennes gamla plattor hela året, Prinsessor är på många sätt soundtrack för mina höstar i Norberg. Men det är den här jag kommer komma ihåg om fem år. Första gången jag hörde den var i skolan på vårterminen, men den tillhör ändå sommaren 2012. Det finns tre saker som hör ihop med den för mig, tre väsensskilda intryck ur min sommar.
Det första är minneskonserten för Utöya. Jag minns att jag tänkte att aldrig har en låt passat ett sammanhang bättre. Hon sa så mycket på den scenen. Hela Utöya har något som jag fortfarande inte riktigt kan ta på, men Lalehs varma röst ger det någon slags inramning.
Det andra är hur mycket den gick på radio när jag jobbade som servitris. Jag minns ett tillfälle när jag torkade ett bord och tänkte att "jaha, där kom den igen". Den bilden fastnade, den svarta bordsskivan och förklädet och så Laleh ur skraltiga högtalare.
Det tredje är vilken vacker, vacker människa hon framstod som på scenen på Peace and Love i Borlänge (dit jag för övrigt kom iväg på rent flyt via en Hultsfredsbiljett). Hela den spelningen var fantastiskt fin, en halvljum sommarkväll i solnedgång.
Nr 3. Soft sväng med viktiga pronomen
Åh, vad glad jag var första gången jag hörde den här. Jag förstod inte riktigt, för jag hade missat hela Frank Ocean-hypen och visste inte vilket stort namn han var, men jag kände på mig att det här var något nytt. I den här mjuka refernsfyllda berättelsen fanns en utmaning av ett av genrens fundament. "You run my mind, boy"?
Så jag googlade. Och hittade hans oerhört vackra öppna brev. Och insåg att ops, den här killen är riktigt jävla känd, och det här albumet har buzz. Och när en artist som Frank Ocean kan göra den här låten är vi som samhälle och kultur på väg någonstans. Vikten av förebilder som skakar om normerna i det offentliga rummet ska inte underskattas.
Nr 2. Sydkoeransk areanrock med en rolig dans
Roligast med den här är att första gången jag någonsin hörde den var i oktober. Oktober. Mediaskuggan över Norberg närmast total. Näst roligast är videon, som jag ännu inte hunnit töttna på (se föregående mening).
Tänker inte gå ner mig alltför djupt i den här, mer än att konstatera att det fortfarande finns sådant som slår igenom mediebruset till nivån att ALLA kan dansen. Tycker också att det är intressant att en av årets största låtar kom ifrån öst till väst och inte tvärtom. Känns som att vi kommer se mer av det i framtiden.
Nr 1. Klubbdänga med ambitioner
Jag älskar den här låten. Och har svårt att helt sätta fingret på varför. Typiskt bra låt helt enkelt. Tror det är dansvänligheten jag mest går igång på, kan inte vara still till "flytta, flytta, flytta..."-sticket.
Och det är en av de låtar jag hört mest under året, topp 20 i alla fall, men det är inte därför jag vill prata om den. Jag har något halvfärdigt resonemnag om tjejerna som tar över musikvärlden även i "the hood", men jag inser att jag har på tok för lite på fötterna för att kunna ta den diskussionen. Det kanske har kryllat av förortstjejer med beats och attityd där ute som gjort allt killarna gjort, jag har ingen aning. Vet inte ens var Alina kommer ifrån förresten. Men det känns ändå som att den här typen av hits varit killarnas arena, i alla fall i Sverige.
Visst är det så? Jag tror det. Och jag tror det är därför denna simpla sommarplåga betyder mycket mer för mig. Den säger "Sanningen är, jag är som du" och "Inget du va ville jag ha, ingenting alls. Du måste flytta på dig!" Den är en jävla skön klubbdänga som inte gör någon större poäng av sitt budskap och mest verkar uppmana till att studsa och knuffas på dansgolv. Ändå kan det inte bli tydligare. Flytta på dig. Det är min tur nu. Typ så.
