Berätta inte hur det slutar!

Det finns inget sätt att se Citizen Kane utan att se Citizen Kane. Särskilt inte första gången. Det gjorde jag igår.

 

Jag har två intyck som överskuggar allt annat. Det första är känslan när den började, med närbilden av "No trespassing"-skylten, och den dånande musiken och hur jag tänkte att det här måste ju vara bra. Om inte annat måste jag tycka att det här är bra, man vill ju inte vara den som inte fattar grejen med världens bästa film. Men samtidigt, bara det att jag vet att det är världens bästa film betyder att jag kommer att tycka att den är bra, för jag kommer titta på den med den inställningen och vara så himla välvillig och sjunga dess lov efteråt även om den var skittråkig att kolla på, för det kommer jag glömma bort, och bara minnas höjdpunkterna och prata om "högre världen" och att det krävs lite jobb att ta till sig en riktig historia, nuförtiden är allt så glättigt och så vidare och så vidare. Jag vill ju så gärna vara en sån som gillar sådana här filmer. Tänkte jag. Och sedan började filmen.

 

Ja jävlar. 

 

Den var ju så sjukt rolig. På riktigt. Och så tragisk. Och så väl spelad, skriven och berättad att jag bara köpte den, rakt av. Iband hade jag svårt att hålla isär de svartvita hattprydda männen, ibland hängde jag inte hundraprocentigt med i intrigen, men det spelade ingen roll, det var bara att åka med. Charles Kane är en av de häftigaste karaktärer jag någonsin stött på. Miljöerna var otroliga. Min favorit var den öppna spisen som var stor nog att kliva in i. Och det fanns så många fantastiska replikskiften. Det bästa; 

"If I hadn't been very rich, I think I would have been a great man."

"Aren't you?"

"I think I did pretty well under the circumstances."

Ahhhh! Så bra.

 

Det andra var känslan när den var slut, som var kombinerad glädje över hur fantastiskt bra den här filmen var, och lättnad över att jag verkligen tyckte att den var bra. På riktigt. 

 

Och jag vet att jag i det stora hela är mer nöjd med att ha sett den, och tyckt om den, än jag är med själva filmupplevelsen. Kontexten och det kulturella sammanhanget trumfar i slutändan. Men! Och det här är ett viktigt men, den var sjukt värd att se även medan man tittade. Så ja. Dagens filmtips.

 

 

 Bo Kaspers Orkester – Jag är vacker ikväll

 

Den här låten kom in i mitt liv ungefär fem månader för sent. Då gjorde jag en spellista till ett break up där den här skulle ha passat perfekt. Den skulle ha hjälpt mig då. Men den har alltså presenterat sig idag. Och det är inte på något sätt för sent. Tror att det är en jag kommer lyssna mycket på framöver.

 

Det finns dock något ovanligt med den. Ett för mig nytt marknadsföringsdrag. Till albumet Du borde tycka om mig släpptes ett kommentarsspår, där upphovsmännen pratar lite om varje låt. Jag har inte lyssnat igenom hela ännu och är lite kluven till vad jag egentligen tycker om idén. Å ena sidan är jag som generell regel för extramaterial, alltid. Å andra sidan vet jag inte... det känns som att det finns risk att man blir väldigt styrd i hur musiken ska tolkas. Å andra sidan igen var diskussionen till just Jag är vacker ikväll jätteintressant, och handlade om hur låten förändrades under processen, att den ifrån början hette Du är vacker ikväll, och höll på att strykas för att den texten inte håller. Vilket den inte gör, men med ett "jag" där i stället är den plötsligt fantastisk.

 

Och jag tycker nog att det tillförde något att höra dem prata om det i stället för att läsa. Rent formatmässigt är det dessutom vettigt att i Spotify, smartphones och itunes tidsålder ge ut sitt extramaterial som ljudfil snarare än som text på fysiskt papper. Och visst är det en känsla av mervärde, och ger ett kortare avstånd till artisterna när man hör dem sitta och myssnacka om sina låtar. Men samtidigt kan jag lite grann sakna mysiken. Jag vet inte. Jag ska lyssna in mig på det här och sedan hålla ögonen öppna framöver. Känns som att jag behöver höra ett par stycken för att kunna formulera en ordentlig ståndpunkt. Och jag tror att det kommer mer sånt här.

 

 

Det var länge sedan jag såg en film om något som var på riktigt. Det var länge sedan jag såg en film om männsikor jag kände igen, som jag träffar ute i verkligheten. Och det var länge sedan jag tänkte att "för fan, han är femton år, krama honom och ta hand om honom och säg att allt ska bli bra för i helvete!" och önskade att deras fiktiva liv var annorlunda, därför att de speglar så många verkliga liv. 

 

Det har varit mycket eskapism för mig på senare tid. Mycket fantastik och storslagenhet och kulturella referenser och genrebreddning och intertextualitet och yta. Och jag kände väldigt tydligt i kväll att jag har glömt något. Jag har tappat bort verklighetsskildringen, och det absolut fantastiska som en bra berättelse om realistiska människor kan göra. Hur den kan få mig att se, och att förstå. 

 

Jag ska bli lärare. Och i kväll, en vinterkväll i februari, sitter jag och lovar mig själv att när jag blir det, då ska jag se de där människorna. De där som försvinner in i sin tystnad. Och jag ska försöka fråga dem hur de mår. Och sedan kommer det inte göra någon skillnad, och det kommer gå åt helvete för många av dem ändå, men jag ska i alla fall försöka. För ingen som är femton år ska behöva vara så ensam.