Kontext vs innehåll
Kategori: Film
Det finns inget sätt att se Citizen Kane utan att se Citizen Kane. Särskilt inte första gången. Det gjorde jag igår.
Jag har två intyck som överskuggar allt annat. Det första är känslan när den började, med närbilden av "No trespassing"-skylten, och den dånande musiken och hur jag tänkte att det här måste ju vara bra. Om inte annat måste jag tycka att det här är bra, man vill ju inte vara den som inte fattar grejen med världens bästa film. Men samtidigt, bara det att jag vet att det är världens bästa film betyder att jag kommer att tycka att den är bra, för jag kommer titta på den med den inställningen och vara så himla välvillig och sjunga dess lov efteråt även om den var skittråkig att kolla på, för det kommer jag glömma bort, och bara minnas höjdpunkterna och prata om "högre världen" och att det krävs lite jobb att ta till sig en riktig historia, nuförtiden är allt så glättigt och så vidare och så vidare. Jag vill ju så gärna vara en sån som gillar sådana här filmer. Tänkte jag. Och sedan började filmen.
Ja jävlar.
Den var ju så sjukt rolig. På riktigt. Och så tragisk. Och så väl spelad, skriven och berättad att jag bara köpte den, rakt av. Iband hade jag svårt att hålla isär de svartvita hattprydda männen, ibland hängde jag inte hundraprocentigt med i intrigen, men det spelade ingen roll, det var bara att åka med. Charles Kane är en av de häftigaste karaktärer jag någonsin stött på. Miljöerna var otroliga. Min favorit var den öppna spisen som var stor nog att kliva in i. Och det fanns så många fantastiska replikskiften. Det bästa;
"If I hadn't been very rich, I think I would have been a great man."
"Aren't you?"
"I think I did pretty well under the circumstances."
Ahhhh! Så bra.
Det andra var känslan när den var slut, som var kombinerad glädje över hur fantastiskt bra den här filmen var, och lättnad över att jag verkligen tyckte att den var bra. På riktigt.
Och jag vet att jag i det stora hela är mer nöjd med att ha sett den, och tyckt om den, än jag är med själva filmupplevelsen. Kontexten och det kulturella sammanhanget trumfar i slutändan. Men! Och det här är ett viktigt men, den var sjukt värd att se även medan man tittade. Så ja. Dagens filmtips.
