Om uppskattning, kändiskultur och livsmål
Kategori: Jaget
När man läser intervjuer med människor från alla tänkbara områden och frågan om idoler eller inspirationskällor kommer är svaret anmärkningsvärt ofta detsamma. Mamma. Man ska aldrig underskatta betydelsen av närliggande inspirationskällor, människor man integrerar med, eller befinner sig i samma nätverk som. Med dem kan man ha en någorlunda tvåväga relation och kommunikation, där bägge parter ser varandra som individer, och förhoppningsvis kan ge varandra något. Om inte annat är summan i ett vardagligt liv av människor som beundrar en och människor man själv beundrar troligtvis någorlunda jämn.
Låt oss kalla detta personkults-koefficienten. Människor som inte är alltför offentliga kan ha en grupp som uppskattar eller till och med beundrar dem, antingen som individer eller för saker de gör. Men sedan kan två saker hända. Den första är att skaran av beundrare växer bortom ett greppbart antal. Jag skulle gissa att det börjar inträffa runt tusen personer, när det blir helt omöjligt att ta in alla dessa människor som individer och de bara blir en folkmassa. Den andra är att denna tillväxt av beundrare sker i någon slags offentlighet, idag förslagsvis på nätet. När det blir allmänt känt att någon är uppskattad och beundrad även av folk som inte själva deltar i uppskattningen uppstår något helt nytt.
Man blir känd.
Och det är sin helt egen diskussion, men jag vill stanna kvar vid det här med proportioner. Jag tror att det är svårt att hantera när differensen mellan ens personliga fans och personliga idoler blir för stor. I rena siffror. Jag tror att varje individ räknas, fram till en viss punkt då ingen invid längre räknas, helt enkelt för att den oformliga massan inte längre går att räkna. Och det är avhumansierande. Åt båda hållen. Det är självklart att en miljonpublik är svår att föreställa sig på ett komplext och rättvisande sätt, men jag har en känsla jag inte tänkt färdigt på som säger mig att det är lättare att föreställa sig någon som är dyrkad av hundra personer på ett komplext och rättvisande sätt än någon som dyrkas av en miljon. Att vi är medvetna om hur många blickar som vilar på de här människorna tar något ifrån dem som individer. Och att de själva är medvetna om hur många blickar som vilar på dem gör något med dem som individer. Vad det gör kan jag bara kan spekulera i, för ärligt talat har jag ingen aning, men vad det än är verkar det ha fascinerat människor i alla tider, för det har spekulerats i alla tider. Vi älskar att titta på dem som blir sedda. Jag undrar var de själva fäster blicken.
Låt oss kalla detta personkults-koefficienten. Människor som inte är alltför offentliga kan ha en grupp som uppskattar eller till och med beundrar dem, antingen som individer eller för saker de gör. Men sedan kan två saker hända. Den första är att skaran av beundrare växer bortom ett greppbart antal. Jag skulle gissa att det börjar inträffa runt tusen personer, när det blir helt omöjligt att ta in alla dessa människor som individer och de bara blir en folkmassa. Den andra är att denna tillväxt av beundrare sker i någon slags offentlighet, idag förslagsvis på nätet. När det blir allmänt känt att någon är uppskattad och beundrad även av folk som inte själva deltar i uppskattningen uppstår något helt nytt.
Man blir känd.
Och det är sin helt egen diskussion, men jag vill stanna kvar vid det här med proportioner. Jag tror att det är svårt att hantera när differensen mellan ens personliga fans och personliga idoler blir för stor. I rena siffror. Jag tror att varje individ räknas, fram till en viss punkt då ingen invid längre räknas, helt enkelt för att den oformliga massan inte längre går att räkna. Och det är avhumansierande. Åt båda hållen. Det är självklart att en miljonpublik är svår att föreställa sig på ett komplext och rättvisande sätt, men jag har en känsla jag inte tänkt färdigt på som säger mig att det är lättare att föreställa sig någon som är dyrkad av hundra personer på ett komplext och rättvisande sätt än någon som dyrkas av en miljon. Att vi är medvetna om hur många blickar som vilar på de här människorna tar något ifrån dem som individer. Och att de själva är medvetna om hur många blickar som vilar på dem gör något med dem som individer. Vad det gör kan jag bara kan spekulera i, för ärligt talat har jag ingen aning, men vad det än är verkar det ha fascinerat människor i alla tider, för det har spekulerats i alla tider. Vi älskar att titta på dem som blir sedda. Jag undrar var de själva fäster blicken.
För mig personligen innebär den här reflektionen också självrannsakan. Jag gör i dagsläget inte mycket som är värt att beundra. Så jag ger nu mig själv ett löfte, sätter upp ett av de små, livsavgörande mål
som man gör sitt bästa för att sträva mot. Jag ska leva så att jag i den lilla vardagen blir beundrad och beundrar andra i lika delar. Ungefär som min mamma.
