Berätta inte hur det slutar!

tankar ifrån en spoilerfobisk populärkulturkonsument med stor geekpassion och ett öga för kvalitet

Är tydligen lättrörd i år

Kategori: Jaget

Jag har blivit så himla blödig. Allvarligt, förr i världen grät jag verkligen aldrig. Nu? Ser musikvideo om en död pappa. Gråter. Läser om Frank Oceans komma ut-brev. Gråter. Lyssnar på friggn Billie The Vision & The Dancers – Noble Square, som är en glad upptempo, på bussen ifrån Karlstad. Gråter. 
 
Wtf?
 
Efter en snabbt ihopslängd analys tror jag har att det har att göra med att jag väljer saker för livet nu. För resten av livet. Och jag lyssnar och läser, och sedan ser jag på världen och vill att den ska vara en bättre plats än den är, jag ser på mitt liv och tänker att det är ändligt, att hur jag spenderar min tid är det enda som räknas i det långa loppet, och jag ser på min framtid och håller tummarna och hoppas, hoppas, hoppas. Sånt kanske för tårarna närmare.
 
 
 
 

Förra årets låtar

Kategori: Listor

Jag fortsätter mitt hattiga uppsamlande av året som varit. Lite för att jag är trög med förändring och inte riktigt redo att ge mig i kast med det nya, men mest för att jag inte är klar.
 
Så låt oss prata lite om låtarna ifrån 2012. Eller förresten, det orkar jag inte. Det är för många, för många avvägningar och kategorier och jag kommer aldrig kunna begränsa mig. Jag kommer skriva inlägg om det ända till nästa nyår. Låt oss därför prata om tre fem låtar ifrån 2012. Inte de bästa, inte mina personliga favoriter, utan de största (nåja). Och vad de betydde.
 
 
Nr 5. Ordvitsar med politisk tygnd
 
 
Det här är en skitviktig låt för mig. Trots att jag inte lyssnat särskilt mycket på den, inte har någon relation till artisten, inte relaterar den till egentligen någonting som hänt mig. Jag vete tusan om jag ens tycker den är så bra. Den är väl förfest-skön, typ. Men vad den står för!
 
Den här låten gör mig hoppfull.
 
Den gör mig glad och på något plan stolt att jag bor i ett land och är del av en generation där en sådan här låt kan existera. Upphovsmännen (googlade jag mig fram till) är unga killar som hänger i svensk klubbmusiks namnkunnigare kretsar, de har status och en image att odla. Och de skriver låtar om one night stands på lika villkor, om drivande tjejer/kvinnor, om sexuell underkastelse och emotionell utsatthet. Kort sagt, de bryter mot typ alla normer och (särskilt i rnb galent dominerande) konventioner som finns kring hur manlig sexualitet porträtteras. Och det är så jävla skönt! Och ligger så rätt i tiden, jag tror inte att den här låten kunde kommit för ens fem år sedan. Jag tror så hårt på att 2013 är året då vi på allvar börjar prata om manlighet, förväntningar och mäns sexualitet i andra sammanhang än våldtäkter. Och det är inte en dag för tidigt.
 
 
Nr 4. Listetta med själ
 
 
Jag har lyssnat mycket på hennes gamla plattor hela året, Prinsessor är på många sätt soundtrack för mina höstar i Norberg. Men det är den här jag kommer komma ihåg om fem år. Första gången jag hörde den var i skolan på vårterminen, men den tillhör ändå sommaren 2012. Det finns tre saker som hör ihop med den för mig, tre väsensskilda intryck ur min sommar.
 
Det första är minneskonserten för Utöya. Jag minns att jag tänkte att aldrig har en låt passat ett sammanhang bättre. Hon sa så mycket på den scenen. Hela Utöya har något som jag fortfarande inte riktigt kan ta på, men Lalehs varma röst ger det någon slags inramning. 
 
Det andra är hur mycket den gick på radio när jag jobbade som servitris. Jag minns ett tillfälle när jag torkade ett bord och tänkte att "jaha, där kom den igen". Den bilden fastnade, den svarta bordsskivan och förklädet och så Laleh ur skraltiga högtalare. 
 
Det tredje är vilken vacker, vacker människa hon framstod som på scenen på Peace and Love i Borlänge (dit jag för övrigt kom iväg på rent flyt via en Hultsfredsbiljett). Hela den spelningen var fantastiskt fin, en halvljum sommarkväll i solnedgång.
 
 
Nr 3. Soft sväng med viktiga pronomen
 
 
Åh, vad glad jag var första gången jag hörde den här. Jag förstod inte riktigt, för jag hade missat hela Frank Ocean-hypen och visste inte vilket stort namn han var, men jag kände på mig att det här var något nytt. I den här mjuka refernsfyllda berättelsen fanns en utmaning av ett av genrens fundament. "You run my mind, boy"? 
 
Så jag googlade. Och hittade hans oerhört vackra öppna brev. Och insåg att ops, den här killen är riktigt jävla känd, och det här albumet har buzz. Och när en artist som Frank Ocean kan göra den här låten är vi som samhälle och kultur på väg någonstans. Vikten av förebilder som skakar om normerna i det offentliga rummet ska inte underskattas.
 
 
Nr 2. Sydkoeransk areanrock med en rolig dans
 
 
Roligast med den här är att första gången jag någonsin hörde den var i oktober. Oktober. Mediaskuggan över Norberg närmast total. Näst roligast är videon, som jag ännu inte hunnit töttna på (se föregående mening).
 
Tänker inte gå ner mig alltför djupt i den här, mer än att konstatera att det fortfarande finns sådant som slår igenom mediebruset till nivån att ALLA kan dansen. Tycker också att det är intressant att en av årets största låtar kom ifrån öst till väst och inte tvärtom. Känns som att vi kommer se mer av det i framtiden.
 
 
Nr 1. Klubbdänga med ambitioner
 
 
Jag älskar den här låten. Och har svårt att helt sätta fingret på varför. Typiskt bra låt helt enkelt. Tror det är dansvänligheten jag mest går igång på, kan inte vara still till "flytta, flytta, flytta..."-sticket.
 
Och det är en av de låtar jag hört mest under året, topp 20 i alla fall, men det är inte därför jag vill prata om den. Jag har något halvfärdigt resonemnag om tjejerna som tar över musikvärlden även i "the hood", men jag inser att jag har på tok för lite på fötterna för att kunna ta den diskussionen. Det kanske har kryllat av förortstjejer med beats och attityd där ute som gjort allt killarna gjort, jag har ingen aning. Vet inte ens var Alina kommer ifrån förresten. Men det känns ändå som att den här typen av hits varit killarnas arena, i alla fall i Sverige.
 
Visst är det så? Jag tror det. Och jag tror det är därför denna simpla sommarplåga betyder mycket mer för mig. Den säger "Sanningen är, jag är som du" och "Inget du va ville jag ha, ingenting alls. Du måste flytta på dig!" Den är en jävla skön klubbdänga som inte gör någon större poäng av sitt budskap och mest verkar uppmana till att studsa och knuffas på dansgolv. Ändå kan det inte bli tydligare. Flytta på dig. Det är min tur nu. Typ så.
 
 

Vad jag gjorde 2012

Kategori: Listor

Då jag generellt är sist på bollen i typ alla sammanhang tänker jag att jag omfamnar det och ser till att i alla fall vara konsekvent sist. Därför kommer nu min årssammanfattning av 2012, lagom tills alla andra har gått vidare in i det nya året. Nu får ni kasta en blick över axeln. Tror att det kan vara nyttigt.
 
Och eftersom det här på Hur det slutar handlar om kulturen, men mer specifikt den kultur jag konsumerar, kommer urvalet vara begränsat, och inte nödvändigtvis handla om saker som faktiskt kom 2012. Sist på bollen som sagt.
 
Filmerna
 
Jag inser när jag bäddrar igenom arkiven att jag bara sett omkring 80 filmer på hela året, och nästan ingen som faktiskt gick upp då. Det bådar ju inte gått inför årets oscars-race. Över lag har de flesta varit bra, men ganska få har lämnat bestående intryck.
 
Bilder jag kommer minnas ifrån filmåret;
Kirstin Dunsts ensamma brud i Melancholia, ångesten, brudklänningen över ängen och den magnifika slutscenen. Det vansinniga våldet i Incendies, den brinnande bussen, krypskyttet på barn i övergivna städer, och allra mest en pojkes blick i kameran under öppningsscenen. Ghettona i District 9. Allt som aldrig sades i Apflickorna. En obekväm sexscen och ett förtvivlat vrål i Never let me go. Lyckan i att bli sådär tonårsfängslad och "herregud, vad säger internet om det här?!" som jag kände efter att Hunger Games kommit ifrån ingenstans och tagit mig med storm. Det hysteriskt roliga och väl underbyggda klimaxet i Carzy Stupid Love. Allt som var vackert i Blade Runner (så i princip hela filmen). Och avslutningsvis har jag spenderat året med att bli duktigt förälskad i Emma Stone, med början i fantastiska, bästa high school-filmen Easy A.
 
 
 
Musiken
 
Här har det funnits desto mer, jag tror att det är här tygndpunkten i min kulturkonsumtion under 2012 har legat. Det har dock varit mycket brokig lyssning och ett sökande efter den musik som matchar den jag är idag. Har doppat tårna i både reagge, jazz och elektorinska grejer jag inte ens vet hur jag ska genreklassificera. Har inte riktigt hittat hem ännu. Eller så är ett ständigt sökande precis det tillstånd jag ska vara i. Framtiden får utvisa.
 
Tills dess bollar jag upp Katzenjammer, Mumford & Sons och Regina Spector som årets festivalfynd, och känslan av att stå i en publik och inse att "det här är människorna som gillar Den svenska björnstammen", med misstanken att jag snart kommer börja skämmas för att jag gör det. 
I hemmets trygga vrå var det i mångt och mycket tjejernas år, med Lana Del Rey, Laleh och Suzanne Vega som mina bästa nya vänner på Spotify. Sedan har det förstås blivit mycket Säkert!. Som vanligt.
Men mot slutet av året upptäckte jag How to dress well, som med sina mjuka ljudmattor och meditativa ton har dominerat mitt musiklyssnande under december. Känner att det är ditåt vägen är utstakad för 2013.  
 
 
 
 
TV-serierna 
 
Förvånansvärt skralt här också, året har pläglats mer av vad jag inte sett än vad jag faktiskt har sett. Har till exempel i princip släppt både Big Bang Theory och How I met your mother, och följer därmed ingen sitcom alls. Har gjort några halvhjärtade försök att se ikapp, men nu vet jag inte ens hur mycket jag ligger efter. Jag har heller inte sett säsong 2 av Game of thrones, och inte gett mig i kast med nästan någon ny serie, varken de jag planerat sedan gammalt eller de som hade premiär nu i höst. Känner att framför allt Community, Girls och Nashville borde förtjäna min uppmärksamhet.
 
Det jag faktiskt har sett som är värt att nämna är mestadels brittiskt. Myste mig igenom båda säsongerna av Life on Mars i vintermörkret, imponerades av Queer as folk (uk) som trots vissa störande element var precis så fin och så farlig som jag ville ha den, och fortsatte att tok-älska Sherlock. 
 
Men TV-året har egentligen handlat om science fiction. Välpolerade Battlestar Galactica, med sitt storslagna anslag, engagerande karaktärer och den inledande utsattheten, med mänskligheten som en siffra på en white board fångade mig fullständigt. Och så slutligen den stora kärleken, som för alltid parkerat sig i mitt hjärta och fortfarande ligger väldigt nära till hands när jag ska prata om favorit-någonting över huvud taget, trots att jag såg den i somras. Firefly. Som har allt, utom en hel säsong. Sorgen i att vara ett decenium efter alla andra browncoats, och därmed ensam om min förtvivlan över att den var över innan den ens riktigt börjat gjorde det hela ännu värre. Med sin äventyrsbetonade spänning, vitsiga dialog, smutsiga western sci-fi upplägg, episodiska berättande, starka ensamble och stårk av sorg ligger Firefly liksom i skärningspunkten av allt jag gillar.
 
 
 
Litteraturen
 
Fy skäms Elin. Jag kommer knappt ihåg vad jag läst i år. Dokumenterar inte det, men har en obehaglig känsla av att det skulle vara kort lista. Deprimerande kort. Och nästan bara innehålla ungdomsböcker och poesi. Kanske lite serier.
 
Årets två största läsupplevelser hade båda samma tema, exil.
Den första var egentligen inte läsning alls, utan Shaun Tans ordlösa bildbrättelse Ankomsten. Jag grät mig igenom den. Allt annat han gjort är också fantastiskt. (Kuriosa är att jag oberoende av varandra på olika bibliotek plockade upp hans böcker för att jag lockades av de vackra omslagen.)
Den andra var Janne Tellers Om det var krig i norden, som var en sådan där "aha!" upplevelse man inte har så många gånger i livet. En som för alltid förändrade mitt sätt att tänka, som fick mig att förstå något. Det är en tunn ungdomsbok på mindre än hundra, rikt illustrerade sidor utformad som ett europeiskt pass. Obligatorisk läsning.
Annat jag minns är bladvändarkänslan när jag plöjde Hunger Games-triologin på en vecka, Zombie-apokalypsfasen jag hamnade i efter det fascinerande formexperimentet Dead inside: do not enter, Jonas Karlssons vardagsunderfundiga noveller i Den perfekte vännen, och den vackra prosalyriska tonen i Margaret Wilds En gång.
Till sist har vi Johanna Lindbäck, ungdomsförfattare och en fjärdedel av Bokhora, som funnits på min radar i flera år men som i somras vann över mig totalt med Saker som aldrig händer. Jag har sedan dess slukat hennes samlade författarskap samt blogg, hon är min litterära idol och förebild. Det är hon och Neil Gaiman. Jag är spretig.

 
 
Läser igenom och inser att det här blev ett stort titelrabblande utan länkar. Spontant extrainsatt nyårslöfte! Lära mig hur man gör länkar och formaterar bilder tills det är dags att sammanfatta 2013. 
 
 
 

Elin listar: Bäst Of Duor del I

Kategori: Listor

Det här är en lista, helt utan diskussion eller kontext. Det kommer nog komma mer av sånt. Jag gillar listor.
 
Den manliga duon
 
3. Att peka ut favoriter är alltid svårt, och det finns hur mycket som helst att ta av här, men jag har valt med hjärtat. På tredje plats hittar vi en duo som verkligen tagit män som gör saker tillsammans-konceptet längre än de flesta. De promenerar, röker pipa, hänger med alver, promenerar ännu mera, lider, slåss och räddar slutligen världen tillsammans, och kommenterar ofta hur glada de är att göra det just med varandra. Självfallet talar jag om Frodo och Sam ifrån Sagan om ringen.
Det är något med de här trevliga och anspråkslösa figurerna som jag har svårt att värja mig emot. De utsätts för alla tänkbara hemskheter, står ensamma emot omöjliga odds, och jag lider verkligen med dem när Frodos långsamt sönderfallande psyke tär på deras relation, men utan att kunna knäcka dem. Den totala lojaliteten och omtanken mellan dem är bara så fin.
 
 
 
2. B&B. Avon Barksdale och Stringer Bell. The Wire. Jag kommer fortfarande ihåg hur den här serien öppnade upp mitt sätt att se på världen, hur jag genom att jag förstår de här karaktärerna plötsligt förstod så många människor ute i verkligheten som jag aldrig kunnat relatera till tidigare. Och trots att min favoritsäsong är den fjärde, där de knappt är med, är Avon Barksdale och Stringer Bell så mycket av allt som är The Wire för mig. De är så självklara, deras historia och relation med sin inbyggda motsättning så komplett, och deras karaktärer så starka individuellt men ändå aldrig riktigt fullständiga utan varandra. De är också navet i berättelsen i tre säsonger, och karaktärer jag ifrån början fruktade men lärde mig att älska. Det var hjärta i dem.
Stringers tvekan inför telefonsamtalet han visste att han måste göra. Avons "I'm just a gangster I suppose". Och deras balkongscen, som fortfarande är bland det vackraste jag har sett, någonsin.
 
 
 
1. Eftersom jag inte kunde bestämma mig drar jag en rövare och väljer flera duos under samma paraplybegrepp. Sherlock Holmes och John Watson. I alla inkarnationer.
De är på något sätt urtypen för den manliga duon, och träffar alla rätt hos mig. Många har problem med karaktärstypen Sherlock Holmes, geniet med bristande social kompetens (kanske relaterat till att populärkulturen under mitten av 00-talet översvämmades av sådana anti-hjältar) men jag älskar dem. Brilliansen hos Sherlock, hur han imponerar och trollbinder, men hur han samtidigt är mycket mer emotionellt beroende av John än vice versa. Jag är också mycket förtjust i att de (ofta) bor ihop, och lever och verkar som i ett äktenskap. Det är den sortens närhet och co-dependens jag vill ha mellan mina fiktiva män.
 
 
 

Storstadsdrömmar

Kategori: Jaget

Jag är hemma i Norberg, och för första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan stans.

Jag önskar mig en storstad att promenera igenom i mörkret, med breda gator och skyline, med ljusen i ögonen och nattmusik i öronen och en annan rytm.
Jag önskar mig människor som är som jag. Som är som hela jag, och inte bara den del jag är när jag är här. Jag har älskat den delen sanslöst, jag har aldrig varit så glad och trygg som här, men jag har inte varit hela mig.

Och jag är lite rädd att jag redan är på väg härifrån. Trevar efter det andra livet, det jag ska försöka göra till mitt. Efteråt.

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad det ska innehålla. Tror att jag har en plan. Tror jag vet vart jag vill. Eller i alla fall vart jag inte vill. Men så känns det ibland såhär.

I kväll saknar jag Stockholm.