Berätta inte hur det slutar!

Jag är hemma i Norberg, och för första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan stans.

Jag önskar mig en storstad att promenera igenom i mörkret, med breda gator och skyline, med ljusen i ögonen och nattmusik i öronen och en annan rytm.
Jag önskar mig människor som är som jag. Som är som hela jag, och inte bara den del jag är när jag är här. Jag har älskat den delen sanslöst, jag har aldrig varit så glad och trygg som här, men jag har inte varit hela mig.

Och jag är lite rädd att jag redan är på väg härifrån. Trevar efter det andra livet, det jag ska försöka göra till mitt. Efteråt.

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad det ska innehålla. Tror att jag har en plan. Tror jag vet vart jag vill. Eller i alla fall vart jag inte vill. Men så känns det ibland såhär.

I kväll saknar jag Stockholm.