Vems historia?
Kategori: Film
Den enskilt viktigaste faktorn som avgör om en berättelse lyckas eller inte är om den vet vems historia den berättar.
Jag har funderat mycket på narrativ renhet på sistone, i allt ifrån lajv till film till Dracula-studentspex. Det är så jävla viktigt att berätta en historia, och att bara berätta en. Sedan finns det givetvis bi-karaktärer och subplots med olika tygnd, men allting måste passa in i samma universum,och i slutändan berätta samma historia.
Bland film jag nyligen sett finns exempel på tre olika nivåer av narrativ sammanhållning, My Own Private Idaho, Trance och Filth. Den tydliga röda tråden är att ju mer sammanhållet desto bättre.
Idaho är egentligen ett Frankenstein-monster till manus, det är tre vitt skilda idéer ihopkörda till en film, vilket förklarar både de märkliga Shakespeare-inslagen och den plötsliga resan till italiensk landsbygd. Egentligen är den inte särskilt bra i sig själv, men River Phoenix var en fenomenal skådespelare, som styrde upp filmens överlägset bästa scen och på egen hand gjorde den både sevärd och relevant över tid. För trots fantastisk atmosfär är det tydligt att det här spretiga manuset inte vet riktigt vilken historia det berättar.
Trance har en amazing inlednings-akt, men den snurrar in sig och tappar bort sig i sig själv fullständigt i den sista tredjedelen. Trots att den kronologiska grundhistorien inte är komplicerad i sig själv berättas den i så mänga lager av drömsekvenser och flashbacks att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Jag kan gå med på ganska mycket suyspension of disbelief, men hur hypnos och minnen fungerar blir extremt svårsmält eftersom de används på ett icke-realistiskt sätt och den interna logiken inte alltid görs klar. Det blir därför omöjligt att hänga med i alla dubbelspel och hemliga planer men framför allt blir karaktärsmotivationerna luddiga. (Till exempel förstår jag fortfarande inte varför hon gav Simon kulor till vapnet, eller varför folk blev skjutna i den scenen.) Jag förstod inte vad någon hade för agenda, men att jag borde engagera mig i det triangeldrama av katt och råtta-lekar som höll på att nystas upp, mellan tre karaktärer, där min upplevda huvudperson i slutändan var minst viktig. Och det är då de riktiga problemen kommer. Plötsligt är det oklart vems historia det här egentligen är. James McAvoys Simon presenteras så tydligt som vår protagonist, han är ensam på postern, han har voiceovern i början och långt in i fimen är han med i alla scener, men sedan skiftar fokus plötsligt och utan förvarning iväg ifrån honom. I slutändan känns det som att det borde varit hennes film, men hon kom inte in i den förren efter typ 25 min. Det är dramaturigskt mycket märkligt att okommenterat döda av sin huvudkaraktär när det är fem minuter kvar, men det är lika märkligt att inte starta filmen med henne. För man får faktiskt inte byta huvudkarakätr under berättelsens gång. Det fungerar inte så.
Filmens bästa del är de första tio minuterna, då en underbar konst-heist utförs. Den är clean, snygg och delikat, jag gillar allt med den. Om de hade gått till en helt annan terapist tror jag att jag gillat den här filmen så mycket mer, för det grundupplägg som utlovas i första akten är mycket bra, jag tror att det skulle ha hållt hela vägen in i mål.
Filth däremot är så strömlinjeformat det kan bli. Bruce är med i alla scener, fokus ligger fast på hans tillvaro och hans psyke, medans filmen rushar sig fram mot sin slutpunkt med kraften och precisionen av ett höghastighetståg. Ett mycket underhållande höghastighetståg.
Slutsatsen, håll er till sak, manusförfattare. Konsekventa karaktärer och en tematiskt väl sammanhållen berättelse och boom. Bra film kan hända.
Jag har funderat mycket på narrativ renhet på sistone, i allt ifrån lajv till film till Dracula-studentspex. Det är så jävla viktigt att berätta en historia, och att bara berätta en. Sedan finns det givetvis bi-karaktärer och subplots med olika tygnd, men allting måste passa in i samma universum,och i slutändan berätta samma historia.
Bland film jag nyligen sett finns exempel på tre olika nivåer av narrativ sammanhållning, My Own Private Idaho, Trance och Filth. Den tydliga röda tråden är att ju mer sammanhållet desto bättre.
Idaho är egentligen ett Frankenstein-monster till manus, det är tre vitt skilda idéer ihopkörda till en film, vilket förklarar både de märkliga Shakespeare-inslagen och den plötsliga resan till italiensk landsbygd. Egentligen är den inte särskilt bra i sig själv, men River Phoenix var en fenomenal skådespelare, som styrde upp filmens överlägset bästa scen och på egen hand gjorde den både sevärd och relevant över tid. För trots fantastisk atmosfär är det tydligt att det här spretiga manuset inte vet riktigt vilken historia det berättar.
Trance har en amazing inlednings-akt, men den snurrar in sig och tappar bort sig i sig själv fullständigt i den sista tredjedelen. Trots att den kronologiska grundhistorien inte är komplicerad i sig själv berättas den i så mänga lager av drömsekvenser och flashbacks att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Jag kan gå med på ganska mycket suyspension of disbelief, men hur hypnos och minnen fungerar blir extremt svårsmält eftersom de används på ett icke-realistiskt sätt och den interna logiken inte alltid görs klar. Det blir därför omöjligt att hänga med i alla dubbelspel och hemliga planer men framför allt blir karaktärsmotivationerna luddiga. (Till exempel förstår jag fortfarande inte varför hon gav Simon kulor till vapnet, eller varför folk blev skjutna i den scenen.) Jag förstod inte vad någon hade för agenda, men att jag borde engagera mig i det triangeldrama av katt och råtta-lekar som höll på att nystas upp, mellan tre karaktärer, där min upplevda huvudperson i slutändan var minst viktig. Och det är då de riktiga problemen kommer. Plötsligt är det oklart vems historia det här egentligen är. James McAvoys Simon presenteras så tydligt som vår protagonist, han är ensam på postern, han har voiceovern i början och långt in i fimen är han med i alla scener, men sedan skiftar fokus plötsligt och utan förvarning iväg ifrån honom. I slutändan känns det som att det borde varit hennes film, men hon kom inte in i den förren efter typ 25 min. Det är dramaturigskt mycket märkligt att okommenterat döda av sin huvudkaraktär när det är fem minuter kvar, men det är lika märkligt att inte starta filmen med henne. För man får faktiskt inte byta huvudkarakätr under berättelsens gång. Det fungerar inte så.
Filmens bästa del är de första tio minuterna, då en underbar konst-heist utförs. Den är clean, snygg och delikat, jag gillar allt med den. Om de hade gått till en helt annan terapist tror jag att jag gillat den här filmen så mycket mer, för det grundupplägg som utlovas i första akten är mycket bra, jag tror att det skulle ha hållt hela vägen in i mål.
Filth däremot är så strömlinjeformat det kan bli. Bruce är med i alla scener, fokus ligger fast på hans tillvaro och hans psyke, medans filmen rushar sig fram mot sin slutpunkt med kraften och precisionen av ett höghastighetståg. Ett mycket underhållande höghastighetståg.
Slutsatsen, håll er till sak, manusförfattare. Konsekventa karaktärer och en tematiskt väl sammanhållen berättelse och boom. Bra film kan hända.
