Berätta inte hur det slutar!

Jag ser sällan actionfilm. Men om jag gör det vill jag ätt de är som Welcome to the Punch. Sådär mot alla odds-bra.

För den fungerar in spite of itself. Startar i ett löjligt tonläge (what's up med motorcyklarna?) och den är otroligt blå, men på något sätt kommer den undan med sitt överdrivet stiliserade foto och superstereotypa karaktärer. Dialogen är bedrövlig men de många dialoglösa partierna fantstiska. Jag hade roligt, och den höll spänning. Framför allt var scenen i containern lite av en showstopper. Mycket fint spelad. Och den på sjukhuset. Över lag fanns en underliggande respekt för döden som jag uppsakttade. Största behållningen var, lite otippat, Mark Strong. En klart värdig action-rökare.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör om en berättelse lyckas eller inte är om den vet vems historia den berättar.

Jag har funderat mycket på narrativ renhet på sistone, i allt ifrån lajv till film till Dracula-studentspex. Det är så jävla viktigt att berätta en historia, och att bara berätta en. Sedan finns det givetvis bi-karaktärer och subplots med olika tygnd, men allting måste passa in i samma universum,och i slutändan berätta samma historia.

Bland film jag nyligen sett finns exempel på tre olika nivåer av narrativ sammanhållning, My Own Private Idaho, Trance och Filth. Den tydliga röda tråden är att ju mer sammanhållet desto bättre.

Idaho är egentligen ett Frankenstein-monster till manus, det är tre vitt skilda idéer ihopkörda till en film, vilket förklarar både de märkliga Shakespeare-inslagen och den plötsliga resan till italiensk landsbygd. Egentligen är den inte särskilt bra i sig själv, men River Phoenix var en fenomenal skådespelare, som styrde upp filmens överlägset bästa scen och på egen hand gjorde den både sevärd och relevant över tid. För trots fantastisk atmosfär är det tydligt att det här spretiga manuset inte vet riktigt vilken historia det berättar.

Trance har en amazing inlednings-akt, men den snurrar in sig och tappar bort sig i sig själv fullständigt i den sista tredjedelen. Trots att den kronologiska grundhistorien inte är komplicerad i sig själv berättas den i så mänga lager av drömsekvenser och flashbacks att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Jag kan gå med på ganska mycket suyspension of disbelief, men hur hypnos och minnen fungerar blir extremt svårsmält eftersom de används på ett icke-realistiskt sätt och den interna logiken inte alltid görs klar. Det blir därför omöjligt att hänga med i alla dubbelspel och hemliga planer men framför allt blir karaktärsmotivationerna luddiga. (Till exempel förstår jag fortfarande inte varför hon gav Simon kulor till vapnet, eller varför folk blev skjutna i den scenen.) Jag förstod inte vad någon hade för agenda, men att jag borde engagera mig i det triangeldrama av katt och råtta-lekar som höll på att nystas upp, mellan tre karaktärer, där min upplevda huvudperson i slutändan var minst viktig. Och det är då de riktiga problemen kommer. Plötsligt är det oklart vems historia det här egentligen är. James McAvoys Simon presenteras så tydligt som vår protagonist, han är ensam på postern, han har voiceovern i början och långt in i fimen är han med i alla scener, men sedan skiftar fokus plötsligt och utan förvarning iväg ifrån honom. I slutändan känns det som att det borde varit hennes film, men hon kom inte in i den förren efter typ 25 min. Det är dramaturigskt mycket märkligt att okommenterat döda av sin huvudkaraktär när det är fem minuter kvar, men det är lika märkligt att inte starta filmen med henne. För man får faktiskt inte byta huvudkarakätr under berättelsens gång. Det fungerar inte så.
Filmens bästa del är de första tio minuterna, då en underbar konst-heist utförs. Den är clean, snygg och delikat, jag gillar allt med den. Om de hade gått till en helt annan terapist tror jag att jag gillat den här filmen så mycket mer, för det grundupplägg som utlovas i första akten är mycket bra, jag tror att det skulle ha hållt hela vägen in i mål.

Filth däremot är så strömlinjeformat det kan bli. Bruce är med i alla scener, fokus ligger fast på hans tillvaro och hans psyke, medans filmen rushar sig fram mot sin slutpunkt med kraften och precisionen av ett höghastighetståg. Ett mycket underhållande höghastighetståg.

Slutsatsen, håll er till sak, manusförfattare. Konsekventa karaktärer och en tematiskt väl sammanhållen berättelse och boom. Bra film kan hända.

Vad är en bra sexscen?

Och, mer förvånande, hur ovanliga är sexscener i seriösa filmer egentligen? För när jag funderade på vilka mina favoriter skulle kunna vara inser jag att jag inte minns sexscener. Även ifrån filmer som de rimligtvis borde funnits i. Kyssar minns jag marginellt fler, men även om man räknar bara förspel är de antingen ganska ovanliga i min filmkonsumtion, eller så är de helt enkelt inte särskilt minnesvärda. En topplista lyckdes jag dock snickra ihop.

1. Brokeback Mountain
Jack och Ennis, i tältet med minimal kommunikation och maximal intensitet. De matta färgerna, den stillsamma builduppen till den här ofrånkomliga punkten, motståndet, Jacks ögon, tystnaden och allt det osagda. Den dova desperationen.

2. Atonement
Kiera Knightly och James McAvoy med den gröna klänningen i biblioteket. Det är åtta år sedan jag såg den scenen, men jag minns den fortfarande. Skoningslöst passionerad.

3. Pulp Fiction
Bruce Willis och hans flickvan, småprat om kläder, förspel, flyktplaner undan brutal maffia och samlag i en sömlös mix.

En slutsats av denna lista är att den gemensamma nämnaren är att scenerna är karaktärsdrivna. Dels hur de sätts upp, men framför allt hur karaktärerna agerar i scenen säger extremt mycket om vilka de är.

Det finns också ett tydligt tema, både Brokeback och Atonement är genremässigt extremt tragiska kärleksdramer (som dessutom kom ut nästan samtidigt). Båda scenerna behandlar första gången, ett möte som seden kommer att driva resten av handlingen. Filmen står och faller alltså med att vi som publik köper de här sexscenerna. Och det gör vi, för båda karaktärerna och skådespelarna är så jävla närvarande att jag tror på hur stor den här kärleken är, och hur avgörande just de här ögonblicken är för resten av deras liv.

Pulp ficton kvalar in på listan för att den innehåller det bästa svaret på frågan "vill du att jag följer med?".

Fortsättning i listland, med viss reservation för att jag kanske hinner se ett par till under årets sista dagar. Bestämmer mig också efter många om och men för att inte inkludera omtittningar.

En jämförelse med förra året visar att jag sett många fler filmer i år, ca 100 st mot förra årets ca 60 st. En stor skillnad är också att jag sett mycket mer film ensam i år, drygt hälften, medan jag förra året hade sällskap under en absolut majoritet. Detta kan vara en förklaring till att jag i år har sett betydligt sämre film. Jag oscars-racade mindre, gick mindre på bio och såg många fler substanslösa komedier, det var skralt att få fram en topp tio medan jag förra året fick ansa. Förra året kom 4 av de tio in på favoritlistan, i år var det 2 av tio, med kuriositeten att bägge åren kom en in på favoritlistan, men har bleknat så mycket i efterhand att de missar års-topplistan. Det är också skillnad i auktualitet, förra året såg jag sex av tio på listan på bio, i år bara två. Förra året hade, (med undantag för Totoro, som närmast är utbytbar mot The Wind Rises, som är ny) alla kommit under de senaste två åren, i år var de flesta lite äldre.

Toppen
Det bästa ur skörden 2015 domineras något oväntat av filmer som kom ut 2013 (med genomgående ojämna år).

1. Mad Max (2015)

Jag såg den lite på slump, utan förkunskaper och utan särskilt höga förhoppningar, men gick på ett positivt buzz ifrån vänner, och herrejävlar!! Den här filmen är extra allt. Redan i inledningen kommer alla mina genreförväntningar på skam, och sedan fortsätter det så HELA FILMEN. Ingenting som jag tror kommer hända händer, utan istället roamar karaktärerna vidare mot mål lika oförutsägbara som episka. Och så det där med att det här essentially är Furiosas film. Bara så ballt. Och så är den så snygg. Och kulturen med dess rtitualer sätts upp enkelt och effektivt och allt är så coolt att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Witness this!

På andra försöket kom jag igång, och den här filmen är allt jag tycker om i Looking. De tydliga karaktärerna, närheten till kameran, den absoluta realismen, den extremt verklighetstrogna dialogen, men med en extra bonus. Här finns en sådan stor vänlighet. En sådan oerhörd värme. Alla är helt enkelt lite lite snällare här, och den connection som uppstår mellan våra huvudpersoner är överväldigande. Slutscenen är förödande fin. Verkligen en filmskapare att följa. 

Hjälp vad jag grät. Inte lite stillsamt fina tårar, utan full-on fulgrät i biosalongen och skrämde slag på den lilla killen bredvid mig. För någon som är så nostalgisk över tidens gång till att börja med, som också flyttade i den åldern och som verkligen brottas med att tillåta sig själ att vara ledsen gick den rakt in i hjärtat, det var detta en glädjekick och en terapisession. Detta är en oerhört vuxen-inriktad film, med humor baserad på abstrakta koncept och sorgen, glädjen och nödvändigheten i att växa upp.

4. Win Win (2011)
5. Memento (2000)
6. Don Jon (2013)
7.The Spectacular Now (2013)
8 Kill your Darlings (2013)
9 About time (2013)
10. In a world... (2013)
 
Botten

1. We're the Millers
Alltså, jag visste ju att den skulle vara dålig. Bara inte att den skulle vara fullt så dålig. Grundupplägget makeshift family tilltalar mig, men sedan gjordes mest bara dumma grejer.

2. The Internship
Näe, alltså Vance Vaghn. Hur fick han en karriär? Allt är plastigt, orealistiskt och fantasilöst. 

3. Phantom Halo
Tyvärr tyvärr så håller inte det här. Allt spretar åt för många håll, och försöker vara nior utan att leverera det. TBS är fortfarande fantastisk, och det finns fina stunder, men det är de som handlar om familjen. Kortfilmens fokus är helt förlorat, det skulle handlat bara om pappan, sönerna, teatern, grannflickan, saknaden, småfifflandet, extrajobben. Och sedan nått en annan upplösning.

 

Största överraskningarna

1. 3 Idiots
Ibland är det inte så tokigt att låta någon annan välja åt en. Jag trodde inte att jag gillade Bollywood, men den här hade både humor och hjärta som funkade för mig, enligt principen more is more.

2. Hugo
Årets mest oväntade gråtfilm. Jag älskar när fina människor får upprättelse. Storslaget, och med visuell skaparglädje, automaten var otrolig och hyllningen till den tidiga filmkonsten berörande. Pluspoäng för den unge Mordred, minus för en lite ojämn ton. De barnsligare sekvenserna av pajas-jagande på perrongen kändes ibland som en annan film.

3. Glasblåsarens barn
Jag visste inte att det här lilla mästerverket till svensk film existerade. Den måste varit svindyr, och håller inte hundra procent ihop logiskt, jag fattade knappt vad som hände på slutet och husan är oförklarligt obehaglig, men grundupplägget är vackert, det finns något som verkligen fungerar i det absurdistiska och sago-anslaget, och karaktärerna är magnifika. Och så är den så fasligt snygg. Vackrare svensk film har jag nog aldrig sett.

 

Stösta besvikelserna

1. The Secret Life of Walter Mitty
Lucas hade hajpat den, postern var snygg och det var tematik jag brukar gilla. Det fanns också fina scener, främst ”Groundcontrol-kareoken”, och jag gillade att de åkte till Island, men balansen mellan realism och fantasi blev aldrig riktigt rätt, så att saker som borde varit hitte-på tydligen(?) hände på riktigt, allting hade ett märkligt blått ljus och hela tonen var i slutändan rätt högtravande och skitnödig.

2. Enemy
Tobias Norström var positiv, det var Jake Gyllenhaal dubbelt upp, vilket är en favoritskådespelare i ett favoritberättargrepp, postern var återigen snygg och det var Prisoners-regissören. Delarna blev dock aldrig en väl samlad helhet, spindel-tematiken var stämningsfull men oklar, personlighetsklyvningen(?) otydlig, kronologin troligtvis upphackad(?) men jag greppade aldrig hur. Skådespelarprestationerna var helt godkända men nää, jag fick inte ut så mycket mer än förvirring och oklara skärvor. Och när den känslan i Donnie Darko förstärker upplevelsen gör den mig här mest bara irriterad.

3. The Theory of Everything
En sådan Oscars-fiskare att de helt struntade i substansen i manuset. En välspelad bio-pic som handlade om på tok för många saker, eftersom de försökte få med hela hans liv missade de helt att göra oss intresserade av hans liv. Oklart om det var kärlekshistorien eller hans person och hans snilles bidrag till världen som var poängen. Hans sjukdomsförlopp och dess inverkan på hans tillvaro var det i alla fall inte, då det behandlades väldigt hoppigt, trots att det är galet relevant som tittare. För dåligt fokus. The Film of Everything.

 

Äntligen kom jag mig för

1. How to train your dragon
Gud vad bra den var. Värd all sin hajp. Sötaste draken, coolaste plottwisten, bitterljuvaste slutstriden. Genomgående bra dialog också, med en mycket likable huvudkaraktär.

2. Rush
Också sjukt bra, värd nästan all sin hajp. Landa var ju guld. Regn och racing fantastiskt filmat. Hade önskat mig någon mer rivalitets-intimitets-scen, men det är nog mest jag och mina preferenser.

3. Garden State
Förstår verkligen varför den är en sådan indie-klassiker, och den håller ännu. Genom alla tricksiga och knasiga scener och karaktärer finns en melankolisk och äkta kärna, och en förtjänad flygplats-scen av kärlek som helande kraft. 

Det finns inget sätt att se Citizen Kane utan att se Citizen Kane. Särskilt inte första gången. Det gjorde jag igår.

 

Jag har två intyck som överskuggar allt annat. Det första är känslan när den började, med närbilden av "No trespassing"-skylten, och den dånande musiken och hur jag tänkte att det här måste ju vara bra. Om inte annat måste jag tycka att det här är bra, man vill ju inte vara den som inte fattar grejen med världens bästa film. Men samtidigt, bara det att jag vet att det är världens bästa film betyder att jag kommer att tycka att den är bra, för jag kommer titta på den med den inställningen och vara så himla välvillig och sjunga dess lov efteråt även om den var skittråkig att kolla på, för det kommer jag glömma bort, och bara minnas höjdpunkterna och prata om "högre världen" och att det krävs lite jobb att ta till sig en riktig historia, nuförtiden är allt så glättigt och så vidare och så vidare. Jag vill ju så gärna vara en sån som gillar sådana här filmer. Tänkte jag. Och sedan började filmen.

 

Ja jävlar. 

 

Den var ju så sjukt rolig. På riktigt. Och så tragisk. Och så väl spelad, skriven och berättad att jag bara köpte den, rakt av. Iband hade jag svårt att hålla isär de svartvita hattprydda männen, ibland hängde jag inte hundraprocentigt med i intrigen, men det spelade ingen roll, det var bara att åka med. Charles Kane är en av de häftigaste karaktärer jag någonsin stött på. Miljöerna var otroliga. Min favorit var den öppna spisen som var stor nog att kliva in i. Och det fanns så många fantastiska replikskiften. Det bästa; 

"If I hadn't been very rich, I think I would have been a great man."

"Aren't you?"

"I think I did pretty well under the circumstances."

Ahhhh! Så bra.

 

Det andra var känslan när den var slut, som var kombinerad glädje över hur fantastiskt bra den här filmen var, och lättnad över att jag verkligen tyckte att den var bra. På riktigt. 

 

Och jag vet att jag i det stora hela är mer nöjd med att ha sett den, och tyckt om den, än jag är med själva filmupplevelsen. Kontexten och det kulturella sammanhanget trumfar i slutändan. Men! Och det här är ett viktigt men, den var sjukt värd att se även medan man tittade. Så ja. Dagens filmtips.

 

 

Det var länge sedan jag såg en film om något som var på riktigt. Det var länge sedan jag såg en film om männsikor jag kände igen, som jag träffar ute i verkligheten. Och det var länge sedan jag tänkte att "för fan, han är femton år, krama honom och ta hand om honom och säg att allt ska bli bra för i helvete!" och önskade att deras fiktiva liv var annorlunda, därför att de speglar så många verkliga liv. 

 

Det har varit mycket eskapism för mig på senare tid. Mycket fantastik och storslagenhet och kulturella referenser och genrebreddning och intertextualitet och yta. Och jag kände väldigt tydligt i kväll att jag har glömt något. Jag har tappat bort verklighetsskildringen, och det absolut fantastiska som en bra berättelse om realistiska människor kan göra. Hur den kan få mig att se, och att förstå. 

 

Jag ska bli lärare. Och i kväll, en vinterkväll i februari, sitter jag och lovar mig själv att när jag blir det, då ska jag se de där människorna. De där som försvinner in i sin tystnad. Och jag ska försöka fråga dem hur de mår. Och sedan kommer det inte göra någon skillnad, och det kommer gå åt helvete för många av dem ändå, men jag ska i alla fall försöka. För ingen som är femton år ska behöva vara så ensam.