Berätta inte hur det slutar!

Det var länge sedan jag såg en film om något som var på riktigt. Det var länge sedan jag såg en film om männsikor jag kände igen, som jag träffar ute i verkligheten. Och det var länge sedan jag tänkte att "för fan, han är femton år, krama honom och ta hand om honom och säg att allt ska bli bra för i helvete!" och önskade att deras fiktiva liv var annorlunda, därför att de speglar så många verkliga liv. 

 

Det har varit mycket eskapism för mig på senare tid. Mycket fantastik och storslagenhet och kulturella referenser och genrebreddning och intertextualitet och yta. Och jag kände väldigt tydligt i kväll att jag har glömt något. Jag har tappat bort verklighetsskildringen, och det absolut fantastiska som en bra berättelse om realistiska människor kan göra. Hur den kan få mig att se, och att förstå. 

 

Jag ska bli lärare. Och i kväll, en vinterkväll i februari, sitter jag och lovar mig själv att när jag blir det, då ska jag se de där människorna. De där som försvinner in i sin tystnad. Och jag ska försöka fråga dem hur de mår. Och sedan kommer det inte göra någon skillnad, och det kommer gå åt helvete för många av dem ändå, men jag ska i alla fall försöka. För ingen som är femton år ska behöva vara så ensam.