Berätta inte hur det slutar!

Alltså detaljorienteringen i Orphan Black, jesus christ. Rimbaud stod det på väggen i Felix lägenhet och vad läser bårhus-killen typ sex avsnitt efter deras hook up? Rimbaud. I bild i två sekunder, okommenterat, en liten blänkare för de som såg det. Älskar sådana små karaktärsögonblick. Överlag grym set design i den här serien.

 

 

 

.

Då min roomie har smittat mig med sin milda hjärnhinneinflammation(!) har jag en ligga på soffan-tycka synd om mig själv-kolla alla TV-serier-glass är också mat!-vecka. Det är värdelöst för mina studier, men fantastiskt för min kulturkonsumtion.

Det stora fyndet hittills är Orphan Black. Jag har just svalt de första fem avsnitten och även om jag kände på mig att det nog var en serie för mig var jag inte beredd på den massiva KÄRLEK jag känner just nu. Åhh, den är så bra!

Låt oss gå igenom detta sakligt. Vad är grejen? Skitcool streetsmart tjej i huvudrollen? Check. Härligt hemliga sci-fi-betonade experiment på/med människor med tillhörande komplott? Check. Emotionell utpressning? Check. Multipla karaktärer som byter plats med varandra? Check. Rimliga karaktärsmotivationer? Check? Bra skådespel? Check.

Det skadar heller inte att det finns en tydlig Fringe-vibe. Kvinna i poliskår (nåja) letar sig fram genom ett rörigt mysterium som verkar komma tillbaka till biologiska faktorer inom henne själv, svaret hon söker finns i hennes eget förflutna, men en stor mystisk organisation försöker stoppa henne.

Sedan är jag ju en sucker för de undertryckta känslorna i det intima kammarspelet byggt på lögner och dubbelspel. Det underbara ögonblicket i slutet av avsnitt fem ("Do you think I had a choice?") har just katapulterat den här serien upp på min favoritlista.

Och alltså, Tatiana Maslany. Hur cool? Så här cool.

Jag tänker jättemycket på graviditeter. Inte för att jag är gravid, har någon medveten önskan om att bli det eller har någon i min direkta närhet som är det. Jag bara tänker på det. Ofta.

Historierna jag konsumerar, framför allt de i skrift, har alltid flera parallella teman men numera är det som att min hjärna tagit en rödpenna och highlightat allt som har att göra med reproduktion. Det är det jag fokuserar på, i alla berättelser. Inte före eller efter, varken sex eller bebisar, utan just graviditeten. Veckorna, väntan, känslan, förväntan, rädslan, sparkarna, närheten, förlossningen, eller aborten. Kroppen.

Jag läser litteraturhistoria just nu. Förhållandet till den kvinnliga kroppen i litteraturhistorien är så märkligt. Manliga författare (typ alla är män) verkar inte kunna hantera detta med en kvinnlig kropp. Sin egen åtrå till den, kvinnlig sexualitet, njutningen, nakenheten, hud, det djuriska, det syndiga. Allt det.

Och att hon får barn.

Att kvinnokroppen skapar liv, att alla människor kommer till världen födda av en kvinna. Det är som att de inte kan ta in det.

Och faktiskt, vad är det för oskick egentligen? Evolutionen, Guds plan eller intelligent design, oavsett avsändare är det en HELT VANSINNIG idé att låta nya exemplar av en art VÄXA INUTI redan befintliga individer, som sedan behöver FÅ UT DEM UR SIN KROPP, i människans fall med fara för sitt eget liv. Vafan? Däggdjur är en helt knarkad idé.

Jag tänker också att det inte är en tillfällighet att mitt första lajvscenario handlade om en abort, mitt andra scenario utgick ifrån en mamma som förlorat ett barn och det storlajv jag planerar handlar om en värld utan kvinnor, där kärnan är att mänskligheten förlorat förmågan till reproduktion.

Igår drog jag för första gången parallellen att det kan ha att göra med att min mamma nästan dog när jag föddes. Hon fick men för livet vid förlossningen. Jag har vetat det i många år och aldrig tänkt särskilt mycket på det. Jag tror att jag inte har förstått det.

Jag kanske inte heller kan ta in det här med den kvinnliga kroppen.