Inte gravid
Kategori: Jaget
Jag tänker jättemycket på graviditeter. Inte för att jag är gravid, har någon medveten önskan om att bli det eller har någon i min direkta närhet som är det. Jag bara tänker på det. Ofta.
Historierna jag konsumerar, framför allt de i skrift, har alltid flera parallella teman men numera är det som att min hjärna tagit en rödpenna och highlightat allt som har att göra med reproduktion. Det är det jag fokuserar på, i alla berättelser. Inte före eller efter, varken sex eller bebisar, utan just graviditeten. Veckorna, väntan, känslan, förväntan, rädslan, sparkarna, närheten, förlossningen, eller aborten. Kroppen.
Jag läser litteraturhistoria just nu. Förhållandet till den kvinnliga kroppen i litteraturhistorien är så märkligt. Manliga författare (typ alla är män) verkar inte kunna hantera detta med en kvinnlig kropp. Sin egen åtrå till den, kvinnlig sexualitet, njutningen, nakenheten, hud, det djuriska, det syndiga. Allt det.
Och att hon får barn.
Att kvinnokroppen skapar liv, att alla människor kommer till världen födda av en kvinna. Det är som att de inte kan ta in det.
Och faktiskt, vad är det för oskick egentligen? Evolutionen, Guds plan eller intelligent design, oavsett avsändare är det en HELT VANSINNIG idé att låta nya exemplar av en art VÄXA INUTI redan befintliga individer, som sedan behöver FÅ UT DEM UR SIN KROPP, i människans fall med fara för sitt eget liv. Vafan? Däggdjur är en helt knarkad idé.
Jag tänker också att det inte är en tillfällighet att mitt första lajvscenario handlade om en abort, mitt andra scenario utgick ifrån en mamma som förlorat ett barn och det storlajv jag planerar handlar om en värld utan kvinnor, där kärnan är att mänskligheten förlorat förmågan till reproduktion.
Igår drog jag för första gången parallellen att det kan ha att göra med att min mamma nästan dog när jag föddes. Hon fick men för livet vid förlossningen. Jag har vetat det i många år och aldrig tänkt särskilt mycket på det. Jag tror att jag inte har förstått det.
Jag kanske inte heller kan ta in det här med den kvinnliga kroppen.
Historierna jag konsumerar, framför allt de i skrift, har alltid flera parallella teman men numera är det som att min hjärna tagit en rödpenna och highlightat allt som har att göra med reproduktion. Det är det jag fokuserar på, i alla berättelser. Inte före eller efter, varken sex eller bebisar, utan just graviditeten. Veckorna, väntan, känslan, förväntan, rädslan, sparkarna, närheten, förlossningen, eller aborten. Kroppen.
Jag läser litteraturhistoria just nu. Förhållandet till den kvinnliga kroppen i litteraturhistorien är så märkligt. Manliga författare (typ alla är män) verkar inte kunna hantera detta med en kvinnlig kropp. Sin egen åtrå till den, kvinnlig sexualitet, njutningen, nakenheten, hud, det djuriska, det syndiga. Allt det.
Och att hon får barn.
Att kvinnokroppen skapar liv, att alla människor kommer till världen födda av en kvinna. Det är som att de inte kan ta in det.
Och faktiskt, vad är det för oskick egentligen? Evolutionen, Guds plan eller intelligent design, oavsett avsändare är det en HELT VANSINNIG idé att låta nya exemplar av en art VÄXA INUTI redan befintliga individer, som sedan behöver FÅ UT DEM UR SIN KROPP, i människans fall med fara för sitt eget liv. Vafan? Däggdjur är en helt knarkad idé.
Jag tänker också att det inte är en tillfällighet att mitt första lajvscenario handlade om en abort, mitt andra scenario utgick ifrån en mamma som förlorat ett barn och det storlajv jag planerar handlar om en värld utan kvinnor, där kärnan är att mänskligheten förlorat förmågan till reproduktion.
Igår drog jag för första gången parallellen att det kan ha att göra med att min mamma nästan dog när jag föddes. Hon fick men för livet vid förlossningen. Jag har vetat det i många år och aldrig tänkt särskilt mycket på det. Jag tror att jag inte har förstått det.
Jag kanske inte heller kan ta in det här med den kvinnliga kroppen.
