Alltså så här va. Febriga hjärnor mår bra av lättsmält TV. Därför är det nu på upploppet av sjukdomen guilty plesure-tider. Och allra högst på min lista av guilty plesure serier hittar vi kriminalaren Cold case från 2003. Jag har alltid älskat den. Vill jag (av någon anledning) se procedural deckare är den alltid mitt förstahandsval, men då jag verkar vara helt ensam om den här prioriteringen har jag nu tagit mig en funderare på varför jag tycker så mycket om den.
Min analys är att det framför allt handlar om det tematiska innehållet. I grund och botten handlar hela serien om closure, konsekvenser och tid. Lådorna som hämtas ur de gamla förråden, människoliv som gås igenom, en gåta som ska lösas och framför allt, något som ska bli klart. Det finns en sån styrka i det.
Och det här med tiden. Då det ofta gått lång tid ifrån dödsfallet till utredningen slipper man alla hysteriska, gråtande, chockade anhöriga och har ett mycket bredare spektrum av känslolägen med gästrollerna. Men det får också den mycket viktigare effekten att man ser konsekvenserna av ett mord. Vi träffar inte någon som just förlorat en närstående, vi träffar dem efter 10 år, 25 år, 50 år och ser på så sätt alla år som offret varit borta. Det blir så mycket tydligare att hela livet förändrades den dagen då man får se vad livet sedan blev.
Sedan har serien en stenhård, pålitlig formula. Det ska sägas att jag gillar case of the week-upplägg och formula-bundna serier, förutsägbarheten hos exempelvis House var aldrig ett problem för mig, och här blir formatet i sig en styrka. Alla avsnitt går enligt modellen (ohh, lista!):
1.Set up av veckans fall i svartvitt till tidstypisk musik (alla glada)
2. Klipp till någon ligger död
3. Klipp till nutid där teamet får nys om döingen x antal år senare och tar på sig att lösa fallet
4. Intromusik!
5. Intervjuer med efterlevande som växlar mellan dåtida och nutida skådespelare, och diverse falska leads.
6. Flashbackscener som innehåller mycket mer info än folk rimligtvis berättar i intervjun
7. Mördaren avslöjas! (Och erkänner, oftast helt utan bevisföring men med tugnt samvete)
8. Musikmontage! Som pågår resten av avsnittet och består av att de efterlevande möts i förståelse och försoning, och även växlar till sina yngre motsvarigheter...
9. ...och de ställer lådan som innehåller fallet nere i förrådet och skriver "Closed" på den (ÄLSKAR när de gör det!)
10. ...och någon ser den mördades ande stå på en random gata och nicka lite, innan de försvinner, för att nu äntligen kunna vila i fid.
Cue tårar och etertexter.
Jag finner sådan enorm tillfredställelse i det här upplägget. Dessutom vågar Cold case handla om veckans fall. Det finns så väldigt lite annat i rörelse, karaktärerna har inga arbetsplatskonflikter, maktkamper eller kärleksrelationer och deras privatliv tar befriande lite plats i avsnitten. De är bara folk som är (stört bra) på sitt jobb och låter scenen fyllas av veckans gäster från det förflutna. Vi lär känna våra utredare en långsam detalj i taget. Och karaktärena ja. De är inte direkt superdynamiska, men de fyller sin funktion, och framför allt Lilly är intressant. Hon är nämligen inte över huvud taget sexig. Det är så himla skönt.
Sedan hjälper det förstås att alla historier är om fina välmenande människor, dödsfallen är ofta antingen olyckor eller missförstånd, och hela serien har ett klart sentimentalt anslag som gör att den spelar på hjärtats strängar men också att den aldrig kan vara en favoritserie utan förblir just min allra käraste guilty plesure.
