Det här är det svåraste inlägg jag någonsin skrivit.

Det kan vara stor skillnad på vad vi tycker och vad vi känner.

Jag har i flera dagar nu läst om en bild, en bild som verkar varit gnistan som tände elden, av en pojke på en strand. Jag har inte sett den här bilden. Det är för att jag medvetet har hoppat och scrollat förbi allt som handlar om flyktingar och migration i alla mina flöden. När jag kom tillbaka till facebook och i viss mån till Internet i stort nu härom veckan blev jag ställd över hur enormt stor andel som handlade om det här. Vad hände? Jag var inte alls med på noterna. Elände i Syrien är ju tyvärr inget nytt, varför just nu? Jag har fortfarande inte riktigt förstått det, men har insett att det är ett faktum. Och det har tvingat mig att konfrontera sådant jag i vanliga fall slipper tänka på. Jag tror att jag håller på att inse något jag helst inte skulle velat komma fram till.

Så här är det. Jag är rädd. Jag är ospecificerat rädd för människor som fått sina hem och liv raserade och ber om hjälp, skydd och trygghet. Jag är rädd för dem. Jag är rädd för vad som ska hända när de kommer hit.

För jag tänker, hur blir det nu? Var ska de bo någonstans, vad ska de göra, kommer de någonsin kunna komma över vad som hänt? Vad har de sett, vilka har de förlorat? Kan vi alls förstå, kan vi ens försöka förstå? Vilka ska de gå i terapi hos? Vilka ska lära dem svenska? Är det jag? Ja, jag pluggar ju faktiskt till svensklärare, så det är väl jag. Kommer de alltid att längta tillbaka? Kommer de att kunna få jobb här? Vänner? Är det jag som ska vara deras vän? Kommer de någonsin att känna sig hemma här? Är det jag som ska få dem att göra det?

Jag vet inte hur man gör.

Jag skriver det här både för dem som känner igen sig, men allra mest för er som inte alls gör det. Som inte förstår hur jag kan. Vad är det för fel på mig? Är jag en av dem? Jag tror att för er som har både er politiska och moraliska övertygelse på det torra, som just nu agerar och demonstrerar, som känner omväxlande förtvivlan och glöd, för er kan jag vara ett ansikte för en stor massa som mer än någonting annat just nu känner oro.

Jag vet inte varför. Kanske har mina föräldrars historier under uppväxten sipprat in. Patienter de haft, främst äldre kvinnor som kom hit med mycket begränsad skolgång, aldrig lärde sig svenska och nu sitter isolerade och tar med sjukdomar och besvär till vårdcentraler med tolkar, när de egentligen främst är kroniskt deprimerade .Jag tänker på unga män, för gamla för den vanliga skolan som inte vill något annat än att starta sina liv, och på det svenska samhället som man numera måste bända sig in i till och med om man är född här. Kanske har Sverigedemokraternas envisa propaganda sipprat in i något mörkt hörn av själen? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag numera undviker huvudgatan i Uppsala för att tiggarna har blivit så många. De är alltid fler än jag har kontanter, och jag får ont i magen av att gå där. Jag kan inte möta så mycket mänskligt lidande. Jag vill slippa se det. De sitter ju där även om jag går runt kvarteret, jag vet det, men jag kan bara inte. Det spinner iväg för mig. Tar över. Jag kan inte.

Jag tycker inget av det här. Jag tycker precis som alla som skriver passionerat om varje människas rätt till möjligheten till ett värdigt liv. Jag vet till och med att nya människor i arbetsför ålder aktivt behövs i Sverige. Jag vet det.

Men så här känns det.

Mitt förhållningssätt till migration, som jag alltid sätt som ett uttryck för lätt undanglidande barnslig naivitet (vad dumt det är att det är krig i ditt hemland!) kanske egentligen också betyder ”vad dumt det är att det är krig i ditt hemland, så att du måste komma hit”. För jag vet att det finns mycket jag som medmänniska borde göra. Som jag skulle vilja att andra gjorde för mig, om det var jag. Men ikväll undrar jag om det bara är så att jag inte kan. Det kanske är så att jag faktiskt inte vill.

Jag vet inte var jag ska göra av den känslan. Så jag delar den med er.