Berätta inte hur det slutar!

Jag ser sällan actionfilm. Men om jag gör det vill jag ätt de är som Welcome to the Punch. Sådär mot alla odds-bra.

För den fungerar in spite of itself. Startar i ett löjligt tonläge (what's up med motorcyklarna?) och den är otroligt blå, men på något sätt kommer den undan med sitt överdrivet stiliserade foto och superstereotypa karaktärer. Dialogen är bedrövlig men de många dialoglösa partierna fantstiska. Jag hade roligt, och den höll spänning. Framför allt var scenen i containern lite av en showstopper. Mycket fint spelad. Och den på sjukhuset. Över lag fanns en underliggande respekt för döden som jag uppsakttade. Största behållningen var, lite otippat, Mark Strong. En klart värdig action-rökare.

Den enskilt viktigaste faktorn som avgör om en berättelse lyckas eller inte är om den vet vems historia den berättar.

Jag har funderat mycket på narrativ renhet på sistone, i allt ifrån lajv till film till Dracula-studentspex. Det är så jävla viktigt att berätta en historia, och att bara berätta en. Sedan finns det givetvis bi-karaktärer och subplots med olika tygnd, men allting måste passa in i samma universum,och i slutändan berätta samma historia.

Bland film jag nyligen sett finns exempel på tre olika nivåer av narrativ sammanhållning, My Own Private Idaho, Trance och Filth. Den tydliga röda tråden är att ju mer sammanhållet desto bättre.

Idaho är egentligen ett Frankenstein-monster till manus, det är tre vitt skilda idéer ihopkörda till en film, vilket förklarar både de märkliga Shakespeare-inslagen och den plötsliga resan till italiensk landsbygd. Egentligen är den inte särskilt bra i sig själv, men River Phoenix var en fenomenal skådespelare, som styrde upp filmens överlägset bästa scen och på egen hand gjorde den både sevärd och relevant över tid. För trots fantastisk atmosfär är det tydligt att det här spretiga manuset inte vet riktigt vilken historia det berättar.

Trance har en amazing inlednings-akt, men den snurrar in sig och tappar bort sig i sig själv fullständigt i den sista tredjedelen. Trots att den kronologiska grundhistorien inte är komplicerad i sig själv berättas den i så mänga lager av drömsekvenser och flashbacks att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Jag kan gå med på ganska mycket suyspension of disbelief, men hur hypnos och minnen fungerar blir extremt svårsmält eftersom de används på ett icke-realistiskt sätt och den interna logiken inte alltid görs klar. Det blir därför omöjligt att hänga med i alla dubbelspel och hemliga planer men framför allt blir karaktärsmotivationerna luddiga. (Till exempel förstår jag fortfarande inte varför hon gav Simon kulor till vapnet, eller varför folk blev skjutna i den scenen.) Jag förstod inte vad någon hade för agenda, men att jag borde engagera mig i det triangeldrama av katt och råtta-lekar som höll på att nystas upp, mellan tre karaktärer, där min upplevda huvudperson i slutändan var minst viktig. Och det är då de riktiga problemen kommer. Plötsligt är det oklart vems historia det här egentligen är. James McAvoys Simon presenteras så tydligt som vår protagonist, han är ensam på postern, han har voiceovern i början och långt in i fimen är han med i alla scener, men sedan skiftar fokus plötsligt och utan förvarning iväg ifrån honom. I slutändan känns det som att det borde varit hennes film, men hon kom inte in i den förren efter typ 25 min. Det är dramaturigskt mycket märkligt att okommenterat döda av sin huvudkaraktär när det är fem minuter kvar, men det är lika märkligt att inte starta filmen med henne. För man får faktiskt inte byta huvudkarakätr under berättelsens gång. Det fungerar inte så.
Filmens bästa del är de första tio minuterna, då en underbar konst-heist utförs. Den är clean, snygg och delikat, jag gillar allt med den. Om de hade gått till en helt annan terapist tror jag att jag gillat den här filmen så mycket mer, för det grundupplägg som utlovas i första akten är mycket bra, jag tror att det skulle ha hållt hela vägen in i mål.

Filth däremot är så strömlinjeformat det kan bli. Bruce är med i alla scener, fokus ligger fast på hans tillvaro och hans psyke, medans filmen rushar sig fram mot sin slutpunkt med kraften och precisionen av ett höghastighetståg. Ett mycket underhållande höghastighetståg.

Slutsatsen, håll er till sak, manusförfattare. Konsekventa karaktärer och en tematiskt väl sammanhållen berättelse och boom. Bra film kan hända.

Vad är en bra sexscen?

Och, mer förvånande, hur ovanliga är sexscener i seriösa filmer egentligen? För när jag funderade på vilka mina favoriter skulle kunna vara inser jag att jag inte minns sexscener. Även ifrån filmer som de rimligtvis borde funnits i. Kyssar minns jag marginellt fler, men även om man räknar bara förspel är de antingen ganska ovanliga i min filmkonsumtion, eller så är de helt enkelt inte särskilt minnesvärda. En topplista lyckdes jag dock snickra ihop.

1. Brokeback Mountain
Jack och Ennis, i tältet med minimal kommunikation och maximal intensitet. De matta färgerna, den stillsamma builduppen till den här ofrånkomliga punkten, motståndet, Jacks ögon, tystnaden och allt det osagda. Den dova desperationen.

2. Atonement
Kiera Knightly och James McAvoy med den gröna klänningen i biblioteket. Det är åtta år sedan jag såg den scenen, men jag minns den fortfarande. Skoningslöst passionerad.

3. Pulp Fiction
Bruce Willis och hans flickvan, småprat om kläder, förspel, flyktplaner undan brutal maffia och samlag i en sömlös mix.

En slutsats av denna lista är att den gemensamma nämnaren är att scenerna är karaktärsdrivna. Dels hur de sätts upp, men framför allt hur karaktärerna agerar i scenen säger extremt mycket om vilka de är.

Det finns också ett tydligt tema, både Brokeback och Atonement är genremässigt extremt tragiska kärleksdramer (som dessutom kom ut nästan samtidigt). Båda scenerna behandlar första gången, ett möte som seden kommer att driva resten av handlingen. Filmen står och faller alltså med att vi som publik köper de här sexscenerna. Och det gör vi, för båda karaktärerna och skådespelarna är så jävla närvarande att jag tror på hur stor den här kärleken är, och hur avgörande just de här ögonblicken är för resten av deras liv.

Pulp ficton kvalar in på listan för att den innehåller det bästa svaret på frågan "vill du att jag följer med?".