Berätta inte hur det slutar!

Under året som gått har jag sett helsäsonger (vilket är det enda som räknas) ifrån sammanlagt 20 olika serier. Eftersom jag inte ser klart sådant jag inte gillar har jag inget att sätta i bottenlistan, så den utgår.

 

 Jag såg om Firefly, och fick återigen bekräftat att ingenting, någonsin, har varit så bra som den serien var. Jag sörjer, och sörjer, och undrar om någonting någonsin kommer att bli lika bra igen. Än så länge har jag fått noll indikationer på det. Firefly var en Perfect Storm, som knappt ens hann blåsa upp. Jag lovar och svär att den serien hade varit fantastisk i säkert tre säsonger, och det känns så otroligt orättvist att vi gick miste om det. Med det sagt, den här serien har allt. Precis allt jag vill ha. Det är för jobbigt att ens skriva om allt som jag älskar i den, och Serenity-filmen som jag till slut såg är fanemig inte ens riktigt kanon. Men vad som än händer kommer vi alltid alltid att ha de här fjorton avsnitten. Och (med ett undantag, whats up med det där bal-avsnittet?) kommer de alltid att vara perfekta. You can't take the sky from me indeed.

 

Ännu en tragiskt på tok för tidig cancellation, av en serie som är stillsamt magnifik (och råkar dela skådisen för Simon med Firefly i en pyttig biroll). Jag älskar tonen och dialogen, serien är så underbart felfri och byggde långsamt upp ett universum jag verkligen ville vara i. Att inte veta hur det blir, att lämna dem mitt i historien är olidligt, särskilt eftersom säsong två nästan var starkare än den första, (framför allt Augustins karaktärs-rehab som gjorde att man kunde stå ut med honom var välbehövligt). Andrew Haigh har med denna och Weekend seglat upp som en regissör jag verkligen verkligen vill hålla ögonen på, för jag känner hans närvaro i varenda scen.

 

En serie jag vetat att jag ville se ända sedan jag såg den första promo-bilden och hörde talas om konceptet. Den var skräddarsydd för mig. Sedan såg jag piloten, och tyckte så mycket om den att jag lade hela serien på hyllan i typ tio månader. Men ingen serie talade till mig på ett existentiellt plan på samma sätt. Jag var inte överförtjust i vägen Jills story tog, men jag uppskattade var den landade, och det breda ensemble-konceptet fungerade ypperligt för mig. Patty är en av de mest intressanta antagonister jag någonsin sett, huvudrollen som jag först tolkade som trist good guy (he looks the part) visade sig ha intressanta sidor i form av ett skakigt äktenskap, en psykiskt insabil far och en kompis att skjuta hundar med som eventuellt bara fanns i hans huvud. De vita rökarna är magnifika, musiken härligt atmosfärisk, skådespelarna genomgående fantastiska, och slutavsnittet, alltså slutavsnittet är så mäktigt så det liknar ju ingenting. Det finns bilder och scener härifrån jag tror att jag kommer att minnas, de utlagda kläderna i kyrkan, tändaren som mamman sträcker sig efter i gatubrunnen och när makarna möts i kaoset och slagsmålet i slowmotion till ljudläggning i piloten, men det finns ett ögonblick som kommer att stanna med mig mer än något annat, som sammanfattar hela serien för mig. När den unga klillen skriker under vattnet. Så känns hela den här serien. Som att skrika under vatten.

 

 

Näe, hörni, förutom zombie-avsnittet och några stunder när det glimmade till här och där så var den här säsongen inget vidare va? Arya städade, Riddarkvinnan spenderade typ halva säsongen med att titta på ett torn, Jamie och Bron var totalt underwhelming som road-trip par trots att de båda varit så bra på det tidigare, ingenting i Dorn fungerade över huud taget, någon gång och jag kommer aldirg att förlåta att de sjabblade bort Sansa. Jag var så PEPP i början av säsongen, på att hon skulle vara den otippade men värdiga motståndare vid förhandlings- och middagsbord som Boltons behövde. Det fanns så många coola saker att göra med konceptet Sansa i Winterfell, och ni gjorde ingen av dem. 

 

Det fanns helt klart bra grejer, men jag undrar alltså om det inte hade räckt med fyra säsonger. För mig slutar serien i det avsnitt när de säger adjö till sina Earth Two-versioner och stänger bron mellan världarna. Men men, det var fint att få säga hänga lite till. Och dottern var välcastad.

Älskade piloten, var helt game med serien, men slutet? Näe alltså, jag tyckte det var helt onödigt att de dödade av Smurf. Det hade ju ingen och noll bäring på hur serien sedan slutade. De försökte både äta drama-kakan och ha lyckliga romans-slutkakan kvar, och det får man faktiskt inte. Sista avsnittet hade över lag en så himla märklig tonträff.

 

 

Jag bestämde mig en gång för alla att släppa de här serierna som legat och skvalpat i limbo länge.

 

Näe, det blir inget. Den är klar nu. Fördelen med antologi-formatet är att det går att bara släppa, det finns inga cliffhangers som ligger och drar utan som tittare är man helt fri att själv välja hur lång serien faktiskt är. Efter den skakiga till usla kritik säsong två har fått, och eftersom den castade Vince Vaghn(!) som jag aktivt ogillar som skådis bestämde jag mig för att för mig finns det bara en säsong av True Detective. Det var en miniserie.

 

Jag tyckte den här var ganska kul faktiskt. Gillade grundpremissen, och tyckte Harvey och Mike hade bra flyt, även om de faktiskt inte hade tillräckligt mycket scentid tillsammans. Sedan har vi Jessica (också ifrån Firefly) som var delikat svalt och alltid förödande välklädde, Louis Litt som fungerade bättre för mig än sådana karktärer generellt gör och Donna som vi ju alla är överens om är fantastisk. Hennes och Harveys relation var en lyckträff och en guldkant som de tack och lov upptäckte, investerade i och expanderade. Skalan var också nice. Men Mikes kärleksliv däremot, puh! vilken soppa av två totalt ointressanta kvinnliga karaktärer. Det fanns något svinbra i hans gamla lojalitet till sin bästis som bara fick honom i trubbel samtidigt som han var förälskad i hans flickvän, och han hade också en farmor/mormor på ett hem som var hans enda familj här i världen. Allt det var på pappret as-spännande, men slarvades bort, och skvar stod Mike med Rachel som sin enda dramatiska motpart. Och det håller inte. Sedan var veckans fall genomgående så svaga att det fick räcka efter två säsonger. Men det var två ganska underhållande sådana.

 

Gick i mål efter åtta säsonger till kritikernas hånande, och efter att ha läst på lite tänker jag att det där är nog tyvärr inte en slutdestination jag vill följa med till. Det är uppenbart att showrunners började tappa greppet om sin serie redan någonstans runt säsong tre, och vad jag fått höra går det upp och ner, men nu vet ja att jag aldrig kommer att se klart den. Så då kan jag lika gärna lägga ner den. Har hört att kvarvarande säsonger har skiftande kvalitet, men nej. Jag ser klart säsong 4, som jag fortfarande är halvvägs inne i och som är svinbra, och sedan får det vara nog.

 

Överst på listan för nästa år står följande:

 

Tips ifrån Lucas, Frida, alla listor förra året och hela Youtube. Jag lär ju älska denna artsy historia om två begåvade män som drar ner varandra i en fruktansvärd och farlig beroende-spiral på psykologiska grunder. Är så jävla pepp.

 

Tips ifrån Linnea, Anna-Karin och mig själv. Ser ut som precis den rymd-YA jag vill ha, med coola karaktärer, relationsdynamik och Battlestar Galactica möter Robinson Cruise känsla jag drömmer om i en serie. 

 

Tips ifrån mig själv. Det är Veronica Mars i zombie-version, what's not to love? Att den dessutom genomgående poppar upp i sidolistor hos kritiker känns klart lovande.