Berätta inte hur det slutar!

Fortsättning i listland, med viss reservation för att jag kanske hinner se ett par till under årets sista dagar. Bestämmer mig också efter många om och men för att inte inkludera omtittningar.

En jämförelse med förra året visar att jag sett många fler filmer i år, ca 100 st mot förra årets ca 60 st. En stor skillnad är också att jag sett mycket mer film ensam i år, drygt hälften, medan jag förra året hade sällskap under en absolut majoritet. Detta kan vara en förklaring till att jag i år har sett betydligt sämre film. Jag oscars-racade mindre, gick mindre på bio och såg många fler substanslösa komedier, det var skralt att få fram en topp tio medan jag förra året fick ansa. Förra året kom 4 av de tio in på favoritlistan, i år var det 2 av tio, med kuriositeten att bägge åren kom en in på favoritlistan, men har bleknat så mycket i efterhand att de missar års-topplistan. Det är också skillnad i auktualitet, förra året såg jag sex av tio på listan på bio, i år bara två. Förra året hade, (med undantag för Totoro, som närmast är utbytbar mot The Wind Rises, som är ny) alla kommit under de senaste två åren, i år var de flesta lite äldre.

Toppen
Det bästa ur skörden 2015 domineras något oväntat av filmer som kom ut 2013 (med genomgående ojämna år).

1. Mad Max (2015)

Jag såg den lite på slump, utan förkunskaper och utan särskilt höga förhoppningar, men gick på ett positivt buzz ifrån vänner, och herrejävlar!! Den här filmen är extra allt. Redan i inledningen kommer alla mina genreförväntningar på skam, och sedan fortsätter det så HELA FILMEN. Ingenting som jag tror kommer hända händer, utan istället roamar karaktärerna vidare mot mål lika oförutsägbara som episka. Och så det där med att det här essentially är Furiosas film. Bara så ballt. Och så är den så snygg. Och kulturen med dess rtitualer sätts upp enkelt och effektivt och allt är så coolt att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Witness this!

På andra försöket kom jag igång, och den här filmen är allt jag tycker om i Looking. De tydliga karaktärerna, närheten till kameran, den absoluta realismen, den extremt verklighetstrogna dialogen, men med en extra bonus. Här finns en sådan stor vänlighet. En sådan oerhörd värme. Alla är helt enkelt lite lite snällare här, och den connection som uppstår mellan våra huvudpersoner är överväldigande. Slutscenen är förödande fin. Verkligen en filmskapare att följa. 

Hjälp vad jag grät. Inte lite stillsamt fina tårar, utan full-on fulgrät i biosalongen och skrämde slag på den lilla killen bredvid mig. För någon som är så nostalgisk över tidens gång till att börja med, som också flyttade i den åldern och som verkligen brottas med att tillåta sig själ att vara ledsen gick den rakt in i hjärtat, det var detta en glädjekick och en terapisession. Detta är en oerhört vuxen-inriktad film, med humor baserad på abstrakta koncept och sorgen, glädjen och nödvändigheten i att växa upp.

4. Win Win (2011)
5. Memento (2000)
6. Don Jon (2013)
7.The Spectacular Now (2013)
8 Kill your Darlings (2013)
9 About time (2013)
10. In a world... (2013)
 
Botten

1. We're the Millers
Alltså, jag visste ju att den skulle vara dålig. Bara inte att den skulle vara fullt så dålig. Grundupplägget makeshift family tilltalar mig, men sedan gjordes mest bara dumma grejer.

2. The Internship
Näe, alltså Vance Vaghn. Hur fick han en karriär? Allt är plastigt, orealistiskt och fantasilöst. 

3. Phantom Halo
Tyvärr tyvärr så håller inte det här. Allt spretar åt för många håll, och försöker vara nior utan att leverera det. TBS är fortfarande fantastisk, och det finns fina stunder, men det är de som handlar om familjen. Kortfilmens fokus är helt förlorat, det skulle handlat bara om pappan, sönerna, teatern, grannflickan, saknaden, småfifflandet, extrajobben. Och sedan nått en annan upplösning.

 

Största överraskningarna

1. 3 Idiots
Ibland är det inte så tokigt att låta någon annan välja åt en. Jag trodde inte att jag gillade Bollywood, men den här hade både humor och hjärta som funkade för mig, enligt principen more is more.

2. Hugo
Årets mest oväntade gråtfilm. Jag älskar när fina människor får upprättelse. Storslaget, och med visuell skaparglädje, automaten var otrolig och hyllningen till den tidiga filmkonsten berörande. Pluspoäng för den unge Mordred, minus för en lite ojämn ton. De barnsligare sekvenserna av pajas-jagande på perrongen kändes ibland som en annan film.

3. Glasblåsarens barn
Jag visste inte att det här lilla mästerverket till svensk film existerade. Den måste varit svindyr, och håller inte hundra procent ihop logiskt, jag fattade knappt vad som hände på slutet och husan är oförklarligt obehaglig, men grundupplägget är vackert, det finns något som verkligen fungerar i det absurdistiska och sago-anslaget, och karaktärerna är magnifika. Och så är den så fasligt snygg. Vackrare svensk film har jag nog aldrig sett.

 

Stösta besvikelserna

1. The Secret Life of Walter Mitty
Lucas hade hajpat den, postern var snygg och det var tematik jag brukar gilla. Det fanns också fina scener, främst ”Groundcontrol-kareoken”, och jag gillade att de åkte till Island, men balansen mellan realism och fantasi blev aldrig riktigt rätt, så att saker som borde varit hitte-på tydligen(?) hände på riktigt, allting hade ett märkligt blått ljus och hela tonen var i slutändan rätt högtravande och skitnödig.

2. Enemy
Tobias Norström var positiv, det var Jake Gyllenhaal dubbelt upp, vilket är en favoritskådespelare i ett favoritberättargrepp, postern var återigen snygg och det var Prisoners-regissören. Delarna blev dock aldrig en väl samlad helhet, spindel-tematiken var stämningsfull men oklar, personlighetsklyvningen(?) otydlig, kronologin troligtvis upphackad(?) men jag greppade aldrig hur. Skådespelarprestationerna var helt godkända men nää, jag fick inte ut så mycket mer än förvirring och oklara skärvor. Och när den känslan i Donnie Darko förstärker upplevelsen gör den mig här mest bara irriterad.

3. The Theory of Everything
En sådan Oscars-fiskare att de helt struntade i substansen i manuset. En välspelad bio-pic som handlade om på tok för många saker, eftersom de försökte få med hela hans liv missade de helt att göra oss intresserade av hans liv. Oklart om det var kärlekshistorien eller hans person och hans snilles bidrag till världen som var poängen. Hans sjukdomsförlopp och dess inverkan på hans tillvaro var det i alla fall inte, då det behandlades väldigt hoppigt, trots att det är galet relevant som tittare. För dåligt fokus. The Film of Everything.

 

Äntligen kom jag mig för

1. How to train your dragon
Gud vad bra den var. Värd all sin hajp. Sötaste draken, coolaste plottwisten, bitterljuvaste slutstriden. Genomgående bra dialog också, med en mycket likable huvudkaraktär.

2. Rush
Också sjukt bra, värd nästan all sin hajp. Landa var ju guld. Regn och racing fantastiskt filmat. Hade önskat mig någon mer rivalitets-intimitets-scen, men det är nog mest jag och mina preferenser.

3. Garden State
Förstår verkligen varför den är en sådan indie-klassiker, och den håller ännu. Genom alla tricksiga och knasiga scener och karaktärer finns en melankolisk och äkta kärna, och en förtjänad flygplats-scen av kärlek som helande kraft.