Berätta inte hur det slutar!

Då jag generellt är sist på bollen i typ alla sammanhang tänker jag att jag omfamnar det och ser till att i alla fall vara konsekvent sist. Därför kommer nu min årssammanfattning av 2012, lagom tills alla andra har gått vidare in i det nya året. Nu får ni kasta en blick över axeln. Tror att det kan vara nyttigt.

 

Och eftersom det här på Hur det slutar handlar om kulturen, men mer specifikt den kultur jag konsumerar, kommer urvalet vara begränsat, och inte nödvändigtvis handla om saker som faktiskt kom 2012. Sist på bollen som sagt.

 

 

Jag inser när jag bäddrar igenom arkiven att jag bara sett omkring 80 filmer på hela året, och nästan ingen som faktiskt gick upp då. Det bådar ju inte gått inför årets oscars-race. Över lag har de flesta varit bra, men ganska få har lämnat bestående intryck.

 

Bilder jag kommer minnas ifrån filmåret;

Kirstin Dunsts ensamma brud i Melancholia, ångesten, brudklänningen över ängen och den magnifika slutscenen. Det vansinniga våldet i Incendies, den brinnande bussen, krypskyttet på barn i övergivna städer, och allra mest en pojkes blick i kameran under öppningsscenen. Ghettona i District 9. Allt som aldrig sades i Apflickorna. En obekväm sexscen och ett förtvivlat vrål i Never let me go. Lyckan i att bli sådär tonårsfängslad och "herregud, vad säger internet om det här?!" som jag kände efter att Hunger Games kommit ifrån ingenstans och tagit mig med storm. Det hysteriskt roliga och väl underbyggda klimaxet i Carzy Stupid Love. Allt som var vackert i Blade Runner (så i princip hela filmen). Och avslutningsvis har jag spenderat året med att bli duktigt förälskad i Emma Stone, med början i fantastiska, bästa high school-filmen Easy A.

Här har det funnits desto mer, jag tror att det är här tygndpunkten i min kulturkonsumtion under 2012 har legat. Det har dock varit mycket brokig lyssning och ett sökande efter den musik som matchar den jag är idag. Har doppat tårna i både reagge, jazz och elektorinska grejer jag inte ens vet hur jag ska genreklassificera. Har inte riktigt hittat hem ännu. Eller så är ett ständigt sökande precis det tillstånd jag ska vara i. Framtiden får utvisa.

 

Tills dess bollar jag upp Katzenjammer, Mumford & Sons och Regina Spector som årets festivalfynd, och känslan av att stå i en publik och inse att "det här är människorna som gillar Den svenska björnstammen", med misstanken att jag snart kommer börja skämmas för att jag gör det. 

I hemmets trygga vrå var det i mångt och mycket tjejernas år, med Lana Del Rey, Laleh och Suzanne Vega som mina bästa nya vänner på Spotify. Sedan har det förstås blivit mycket Säkert!. Som vanligt.

Men mot slutet av året upptäckte jag How to dress well, som med sina mjuka ljudmattor och meditativa ton har dominerat mitt musiklyssnande under december. Känner att det är ditåt vägen är utstakad för 2013.  

 

Förvånansvärt skralt här också, året har pläglats mer av vad jag inte sett än vad jag faktiskt har sett. Har till exempel i princip släppt både Big Bang Theory och How I met your mother, och följer därmed ingen sitcom alls. Har gjort några halvhjärtade försök att se ikapp, men nu vet jag inte ens hur mycket jag ligger efter. Jag har heller inte sett säsong 2 av Game of thrones, och inte gett mig i kast med nästan någon ny serie, varken de jag planerat sedan gammalt eller de som hade premiär nu i höst. Känner att framför allt Community, Girls och Nashville borde förtjäna min uppmärksamhet.

 

Det jag faktiskt har sett som är värt att nämna är mestadels brittiskt. Myste mig igenom båda säsongerna av Life on Mars i vintermörkret, imponerades av Queer as folk (uk) som trots vissa störande element var precis så fin och så farlig som jag ville ha den, och fortsatte att tok-älska Sherlock. 

 

Men TV-året har egentligen handlat om science fiction. Välpolerade Battlestar Galactica, med sitt storslagna anslag, engagerande karaktärer och den inledande utsattheten, med mänskligheten som en siffra på en white board fångade mig fullständigt. Och så slutligen den stora kärleken, som för alltid parkerat sig i mitt hjärta och fortfarande ligger väldigt nära till hands när jag ska prata om favorit-någonting över huvud taget, trots att jag såg den i somras. Firefly. Som har allt, utom en hel säsong. Sorgen i att vara ett decenium efter alla andra browncoats, och därmed ensam om min förtvivlan över att den var över innan den ens riktigt börjat gjorde det hela ännu värre. Med sin äventyrsbetonade spänning, vitsiga dialog, smutsiga western sci-fi upplägg, episodiska berättande, starka ensamble och stårk av sorg ligger Firefly liksom i skärningspunkten av allt jag gillar.

 

 

 

Fy skäms Elin. Jag kommer knappt ihåg vad jag läst i år. Dokumenterar inte det, men har en obehaglig känsla av att det skulle vara kort lista. Deprimerande kort. Och nästan bara innehålla ungdomsböcker och poesi. Kanske lite serier.

 

Årets två största läsupplevelser hade båda samma tema, exil.

Den första var egentligen inte läsning alls, utan Shaun Tans ordlösa bildbrättelse Ankomsten. Jag grät mig igenom den. Allt annat han gjort är också fantastiskt. (Kuriosa är att jag oberoende av varandra på olika bibliotek plockade upp hans böcker för att jag lockades av de vackra omslagen.)

Den andra var Janne Tellers Om det var krig i norden, som var en sådan där "aha!" upplevelse man inte har så många gånger i livet. En som för alltid förändrade mitt sätt att tänka, som fick mig att förstå något. Det är en tunn ungdomsbok på mindre än hundra, rikt illustrerade sidor utformad som ett europeiskt pass. Obligatorisk läsning.

Annat jag minns är bladvändarkänslan när jag plöjde Hunger Games-triologin på en vecka, Zombie-apokalypsfasen jag hamnade i efter det fascinerande formexperimentet Dead inside: do not enter, Jonas Karlssons vardagsunderfundiga noveller i Den perfekte vännen, och den vackra prosalyriska tonen i Margaret Wilds En gång.

Till sist har vi Johanna Lindbäck, ungdomsförfattare och en fjärdedel av Bokhora, som funnits på min radar i flera år men som i somras vann över mig totalt med Saker som aldrig händer. Jag har sedan dess slukat hennes samlade författarskap samt blogg, hon är min litterära idol och förebild. Det är hon och Neil Gaiman. Jag är spretig.