Berätta inte hur det slutar!

Jag är hemma över jul. Jul hemma hos mig betyder traditioner, traditioner, traditioner. Jag älskar det. Vi gör samma saker varje år, hänger upp samma fula julpynt jag och mina syskon gjorde när vi gick på dagis, bakar samma sorts kakor och lyssnar på samma julskivor om och om igen i köket. Men i år hade vi en ny(!), med en låt jag på något sätt tyckte att jag kände igen, och därför lyssnade lite extra på. Och hörde texten.

Jag kan inte riktigt hantera vad den här låten gör med mig.

Den heter 'Besvärjelse" och är skriven av någon som heter Oskar Danielson som jag aldrig har hört talas om, och jag som inte alls är lättrörd bara gråter när jag hör den. Varje gång.

 

Nu i decembernatten, när snön har lagt sig tillrätta utanför mitt fönster lyssnar jag igen, och försöker förstå, och jag tror att jag närmar mig. Det är något med det eviga, den ovillkorliga kärleken som är för alltid, medan tiden går och vi lever våra liv. Och något med förväntningarna, berättelsen om ett litet barn med ett liv framför sig, ännu inte levt, men redan drömt.

Och så tryggheten. Att veta att det alltid kommer finnas någon där som bryr sig. Alltid. Det handlar nog egentligen om en enda mening. "Vi kommer älska dig då". Bara det.

Den tanken har fastnat hos mig, och den här låten är något jag kommer att ta med mig ifrån året som varit. Jag hoppas att jag kommer bära den med mig länge.

God jul!