Berätta inte hur det slutar!

Jag tänker jättemycket på graviditeter. Inte för att jag är gravid, har någon medveten önskan om att bli det eller har någon i min direkta närhet som är det. Jag bara tänker på det. Ofta.

Historierna jag konsumerar, framför allt de i skrift, har alltid flera parallella teman men numera är det som att min hjärna tagit en rödpenna och highlightat allt som har att göra med reproduktion. Det är det jag fokuserar på, i alla berättelser. Inte före eller efter, varken sex eller bebisar, utan just graviditeten. Veckorna, väntan, känslan, förväntan, rädslan, sparkarna, närheten, förlossningen, eller aborten. Kroppen.

Jag läser litteraturhistoria just nu. Förhållandet till den kvinnliga kroppen i litteraturhistorien är så märkligt. Manliga författare (typ alla är män) verkar inte kunna hantera detta med en kvinnlig kropp. Sin egen åtrå till den, kvinnlig sexualitet, njutningen, nakenheten, hud, det djuriska, det syndiga. Allt det.

Och att hon får barn.

Att kvinnokroppen skapar liv, att alla människor kommer till världen födda av en kvinna. Det är som att de inte kan ta in det.

Och faktiskt, vad är det för oskick egentligen? Evolutionen, Guds plan eller intelligent design, oavsett avsändare är det en HELT VANSINNIG idé att låta nya exemplar av en art VÄXA INUTI redan befintliga individer, som sedan behöver FÅ UT DEM UR SIN KROPP, i människans fall med fara för sitt eget liv. Vafan? Däggdjur är en helt knarkad idé.

Jag tänker också att det inte är en tillfällighet att mitt första lajvscenario handlade om en abort, mitt andra scenario utgick ifrån en mamma som förlorat ett barn och det storlajv jag planerar handlar om en värld utan kvinnor, där kärnan är att mänskligheten förlorat förmågan till reproduktion.

Igår drog jag för första gången parallellen att det kan ha att göra med att min mamma nästan dog när jag föddes. Hon fick men för livet vid förlossningen. Jag har vetat det i många år och aldrig tänkt särskilt mycket på det. Jag tror att jag inte har förstått det.

Jag kanske inte heller kan ta in det här med den kvinnliga kroppen.

Har sett ett och ett halv avsnitt av Fringe. Är sååå kär i Peter Bishop. 

 

Jag har blivit så himla blödig. Allvarligt, förr i världen grät jag verkligen aldrig. Nu? Ser musikvideo om en död pappa. Gråter. Läser om Frank Oceans komma ut-brev. Gråter. Lyssnar på friggn Billie The Vision & The Dancers – Noble Square, som är en glad upptempo, på bussen ifrån Karlstad. Gråter. 

 

Wtf?

 

Efter en snabbt ihopslängd analys tror jag har att det har att göra med att jag väljer saker för livet nu. För resten av livet. Och jag lyssnar och läser, och sedan ser jag på världen och vill att den ska vara en bättre plats än den är, jag ser på mitt liv och tänker att det är ändligt, att hur jag spenderar min tid är det enda som räknas i det långa loppet, och jag ser på min framtid och håller tummarna och hoppas, hoppas, hoppas. Sånt kanske för tårarna närmare.

 

 

 

 

Jag är hemma i Norberg, och för första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan stans.

Jag önskar mig en storstad att promenera igenom i mörkret, med breda gator och skyline, med ljusen i ögonen och nattmusik i öronen och en annan rytm.
Jag önskar mig människor som är som jag. Som är som hela jag, och inte bara den del jag är när jag är här. Jag har älskat den delen sanslöst, jag har aldrig varit så glad och trygg som här, men jag har inte varit hela mig.

Och jag är lite rädd att jag redan är på väg härifrån. Trevar efter det andra livet, det jag ska försöka göra till mitt. Efteråt.

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad det ska innehålla. Tror att jag har en plan. Tror jag vet vart jag vill. Eller i alla fall vart jag inte vill. Men så känns det ibland såhär.

I kväll saknar jag Stockholm.

 

 

Att den här bloggen över huvud taget existerar beror på att jag har en vän som satt på ett brilliant bloggnamn som låg i dvala. Så nu gör vi det här lite tillsammans, delar design, utmaningar och pepp. Vi skriver båda personliga betrraktelser om populärkultur, och Samuel har satt ihop några enkla förhållningsregler för att se till att det också kommer vara det vi faktiskt skriver.

 

1. Inget privatliv (som inte har direkt populärkulturell anknytning)

2. Inget drama

3. Ingen politik

4. Inget om (eventuella framtida) barn

 

Nu vet ni vad ni slipper läsa här. Det är skönt att ha skrivit ut för mig själv, så kan jag gå tillbaka hit om jag börjar tappa riktnig och bara vill gnälla på vardagens bekymmer i offentliga forum.

 

Så nu mjukstartar vi under helgerna och drar igång med det nya året. Haka på vettja!

 

Vill du läsa Samuels blogg?

http://postironiskapokalyps.blogg.se/ är där det händer!